Jag promenerar vidare bland färgglada hus och street-art i Bogota,och försöker ta in att jag är i Colombia(!), så overkligt. Det gäller att ha ögonen på skaft så att jag inte missar något. Som dom religiösa figurerna på taket eller katten som målats ovanför dörren.

Gatorna blir bredare och byggnaderna pampigare.

Nu har jag nått fram till Plaza Bolivar. Simon Bolivar har jag skrivit om i det här inlägget från Panama City. Att han befriade flera länder från den spanska kolonialmakten gör att man ser statyer på honom och torg uppkallade efter honom runt om i latinamerika. Han har till och med ett land uppkallat efter sig, Bolivia. Och nej statyn av honom har ingen konstig huvudbonad utan det är en duva som håller utkik.

Under min promenad har jag förvisso köpt arepas, majsbröd som var fyllda med ost, men dom många stegen gör att jag ändå känner mig lite hungrig. Och det börjar bli dags att leta upp ett matställe och sedan vända tillbaka mot hostellet. Jag går en liten bit till innan jag vänder tillbaka mot Plaza Bolivar.

På och i närheten av Plaza Bolivar har försäljarna kommit med sina stånd med alltifrån frukt till smycken. Bland stånden står en man med en lama i koppel i hopp om att någon ska vilja ta ett foto.
Jag tittar på en fruktdryck och mot jordgubbarna som ligger i en plastmugg med någon vit kräm men bestämmer mig för att det är dags för något mer matigt.

Jag är trots allt inte jättehungrig. Så huevos rancheros, äggröra med tomatsås och korvbitar som serveras med majsbröd smakar bra och gör mig precis lagom mätt. La Puerta de la Tradicion heter restaurangen och jag sitter här ett bra tag och vilar benen innan jag beger mig tillbaka mot hostellet.

Jag gör ytterligare ett stopp vid Chorro de Quevedo där försäljare säljer flaskor med färgglatt innehåll. Dom innehåller chicha, en latinamerikansk dryck som oftast görs av fermenterad eller icke-fermenterad majs men även kan göras av till exempel ris, quinoa, frukt, det är olika beroende på region. Jag får provsmaka lila, grön och rosa och känner en liten skillnad i smaken. Jag köper den rosa.

Drycken fanns redan under inka-tiden och var då en alkoholhaltig majsöl som spelade en viktig roll. Majs ansågs vara en helig gröda och chicha sågs som en länk mellan människorna, deras förfäder och gudarna. Det dracks under viktiga ceremonier, efter att inkafolket hällt några droppar i marken som ett offer till Pachamama, ”moder jord” som dyrkas än idag av vissa folkslag. Berusningen ansågs öppna dörren till den andliga världen.
Precis som vår del av världen använde alkohol som bedövningsmedel vid operationer använde inkariket chicha. Inkafolket var väldigt kunniga inom skallkirurgi och överlevnadsgraden låg på mellan 75 och 83%, vilket var mycket högre än soldater som opererades under amerikanska inbördeskriget. Och då opererade ändå inkafolket under 1400-talet fram till mitten av 1500-talet medan inbördeskriget pågick på 1860-talet.
I inkariket fick invånarna bygga vägar, tempel, odlingsterrasser m.m och i utbyte skulle ledarna förse dom med mat, kläder- och chicha. Så chicha var en slags lön i inkariket.

Drycken hade också mer makabra användningområden. Militära segrar firades med chicha, som ibland dracks ur fiendens dödskallar, och gavs till barn som skulle offras. Barnen offrades på höga bergstoppar och genom att ge dom stora mängder kokablad och chicha deras sista månader i livet hölls dom lugna. Berusningen gjorde att det vanligaste sättet att offra barnen var att lämna dom medvetslösa i sina gravar och låta dom frysa ihjäl.
Den torra luften och kylan gjorde att kropparna mumifierades och hölls välbevarade.

För den som är intresserad finns Inka Museum i Cusco med information och utställningar om Inkafolket och civilisationerna innan dom. Jag besökte det men man fick tyvärr inte ta kort. Men det gör ju folk ändå, så ni kan finna bilder på keramiken och mumierna(dock inte sådana som offrats vad jag vet)
En av mumierna har en mumifierad hund bredvid sig, och till och med dess tänder är bevarade. Jag skulle gissa att det är en peruansk nakenhund.
Efter döden trodde man att själen behövde ta sig över en farlig flod, och det klarade den inte av på egen hand. För det krävdes en hund till hjälp. Så självklart ville ägarna ha med sin trogna följeslagare, som begravdes med lite mat framför nosen så att den inte skulle behöva bli hungrig under resan till efterlivet. Tyvärr för hundarna kunde det innebära att dom dödades när deras ägare dog, för att dom skulle följa med och ta hand om dennes själ.


Vad tyckte jag om chicha då? Kul att ha fått prova och helt ok i små mängder. Den där flaskan blev lite väl mycket men jag kunde ju inte med att lämna den trevliga damen som låtit mig provsmaka utan att köpa något.
Här syns vacker street-art med en dam som dricker chicha.

Från hotellet tar jag mig vidare till flygplatsen. Flyget från Bogota till Istanbul landar sent på kvällen i Panama City för att släppa av passagerare och ta ombord nya. Vilka minnen! Det här flög jag över i mörker när jag skulle landa i Panama första gången. Fartygen lyste upp i det svarta havet. Och när vi närmar oss marken ser jag stadens siluett med höga skyskrapor och vägen som går som en båge ut i havet som jag åkte på när jag skulle till hamnen. Fast jag längtade hem var det nästan smärtsamt att inte få kliva av och än en gång få gå längs Cinta Costera och se palmerna, pelikanerna, tvättbjörnarna och havet. Som jag älskar Panama City. Och när hjärnan fick landa och smälta alla intryck kände jag att även Bogota letat sig in i mitt hjärta.