Del två av min utflykt till Amazonas, och vi har gjort ett stopp längs vägen. En kort promenad från parkeringen tar oss upp till ett trädäck med stolar, hängmattor och behållare som lockar till sig kolibrier. Attans så snabba och svårfotade dom är!
En är vänlig nog att sätta sig tillrätta och ger mig därmed en chans att få ett foto.

Nu blir det en varning: I nästa stycke dyker ormen jag visade i ett tidigare inlägg upp.

På väg tillbaka till bilen får vår guide syn på något. Och när jag ser vad det är tappar jag hakan. Över chocken att få se en grön boa!
Och HUR lyckas guiden se den!?
Först ser vi inte huvudet, men medan jag står och beundrar kamouflaget ser vi hur kroppen sakta steg för steg rör sig över grenen. Jag hinner tänka ”Ramla inte ner nu för f*n” innan huvudet kommer fram.

Vi åker vidare och gör ett stopp längs vägen. Guiden och gruppen letar efter fåglar medan jag med mitt icke-existerande tålamod tänker att dom väl ropar om dom hittar något och fokuserar på det jag ser, fjärilar och blommor.

Vi når Atalaya där vi får möjlighet att handla snacks och dryck innan vi går för att hämta var sitt par gummistövlar som vi ska ha under våra djungelvandringar för att skydda oss mot ormbett. När alla hittat ett par i rätt storlek går vi ombord en båt som tar oss till vår lodge. Vi åker på floden Madre de dios som är en biflod till Amazonfloden. Jag hade förväntat mig regnskurar, det är ju ändå regnskog trots att detta är torrperioden, men som ni ser på himlen är vädergudarna verkligen på vår sida.

Båten lägger till och nu känner jag att vi verkligen är mitt ute i ingenstans. Trots att det bara är en minuts promenad upp till lodgen syns den inte från floden då den är omgiven av djungeln.
Vi tilldelas våra rum. Jag får ingen i grannrummet så jag har så att säga stugan för mig själv. Jag provar lysknappen och inser att elen inte fungerar, men med tanke på att myggnätet inte går hela vägen upp så är det kanske lika bra att undvika att tända taklampan. Något eluttag finns ändå inte så att jag skulle kunna ladda mobilen. Uttag finns i matsalen men dom är oftast upptagna.
Wifi finns såklart inte, och inget varmvatten. Förutom min grupp är det ytterligare en grupp som bor på området. Sammanlagt med guider och personal är vi runt tjugo personer. Jag bor närmast floden där det bara är två stugor, min och en en bit bort där en tysk familj bor. Så det är en lugn atmosfär.

Ett par av deltagarna åker iväg för att åka zipline. Men där går min gräns. Jag är varm och tänker bege mig till ”poolen” istället för att flyga fram över trädkronorna.
”Poolen” har förvisso bara vatten upp till höften på mig och detta på ett så litet område att det inte går att simma. Men det är som att ha paradiset för mig själv, eller jag delar paradiset med alla fjärilar som flaxar omkring men dom gör det bara ännu mer harmoniskt. Så harmoniskt att jag inte ens känner en oro över att få en anakonda som följt med strömmen i ryggen. Jag sänker mig ner en bit och känner det forsande vattnet mot nedre delen av ryggen, och jag tänker att detta är Amazonas jacuzzi. Jag vill skrika rakt ut i djungeln för att livet där och då är så magiskt.

Nästa inlägg blir det mera magi och djurliv innan jag, lite motvilligt, beger mig tillbaka till Cusco.