Detta är sista inlägget från min resa till Manu Nationalpark, en del av Amazonas. Det börjar med lunch och ett vackert sällskap som sätter sig tillrätta på soffan i matsalen.

Efter lunchen ger vi oss iväg med båten. Den tar oss längre ner längs floden där vi kliver av för att ta oss till fots genom djungeln till Machuwasi-sjön där vi tar oss vidare på flottar.

Sjön visar sig vara en utmärkt plats för fågelskådning. Min favorit blir hoatzinfåglarna med sina tofsbeklädda huvuden. Dom är inga vidare flygare, vilket märks då dom bara flyger kortare bitar. Arorna däremot flyger högt på himlen över oss medan vi tar oss fram över sjön.

Vi kliver av flottarna och upp i ett utsiktstorn där vi får titta närmare på denna fågeln, som jag inte minns namnet på, genom guidens teleskop.

Tillbaka på lodgen och mörkret har lagt sig. Jag saknar ju el i min stuga så jag får nöja mig med ljuset från min ficklampa. Jag lägger den på handfatet och riktar skenet mot duschen. Det går inte att reglera värmen på vattnet men det är svalt och alldeles lagom i den fuktiga värmen. Det enda jag hör är vattnet som strilar ner och djungelns alla ljud. Känslan är otrolig. Jag tassar ut på det knarrande trägolvet och känner något jag inte trodde-jag trivs i det här rummet. Jag vill inte ha mer lyx än så här.
Jag går ut och sätter mig tillrätta på en av stubbarna som ställts vid ett bord. Över mig en klar natthimmel full av stjärnor och runt mig djungeln och dess invånare som ger ifrån sig sina läten. Inga andra människor, ljud eller ljus syns. Bara jag och naturen, och jag blir nästan tårögd över hur vackert det är.
Jag hade velat sitta kvar där men vi ska ut på promenad.

Det här är den läskigaste delen av utflykten. Inte på grund av skorpionen(som kamouflerar sig bra mot löven, men i mitten av bilden syns den) utan på grund av nattfjärilarna. Dom drar sig ju gärna mot ljus, så våra ficklampors sken gör att dom flyger mot oss och in i oss. Tänk att gå i en kolsvart djungel med bara en ficklampa och plötsligt känner du något som krockar med din arm. Det var nära att jag skrek till första gången. Men sedan slappnar jag av mer och det blir riktigt trivsamt när jag får se den vandrande pinnen, grodan och sländan.

Efter den händelserika dagen går jag in i min stuga och drar ner myggnätet över min säng. Där läser jag en bok i ficklampans sken en stund. Så fort jag släckt och lagt mig tillrätta i sängen somnar jag, med öronproppar. Sorry Amazonas men när jag sover vill jag inte höra alla läten från dina invånare.

Dagen för hemfärd är här men först ytterligare en båttur. Vi besöker en plats dit papegojor kommer för att äta lera. Det gör dom för att få i sig mineraler och för att neutralisera gifter som finns i en del av frukterna som papegojorna äter.

Vi observerar dom på långt avstånd. Jag tittar genom guidens teleskop och försöker fota men det är svårt att få en bra bild. Jag provar istället min telelins som ska användas för att fota med mobilen. Det tar sin tid att få i ordning stativet och linsen men resultatet blir helt ok, även om det lätt blir suddigt när någon av dom flaxar ivrigt med vingarna för att hålla sig på plats. Min zoomar in 60 gånger, så ni kan ana hur långt ifrån vi är. Men det tycker jag är bra så att fåglarna inte blir störda av oss.

Det var det. Dags att åka till lodgen, packa mina saker och åka tillbaka. Men så…
Den andra gruppens båt har stannat längre fram och vår sätter fart dit. Jag hör vår guide ropa ”Capybara”.
I vattnet finns en men min blick fastnar på den som är på ön då jag ser den tydligast. Avståndet är så pass långt och den starka morgonsolen skiner rakt på oss så jag försöker inte ens få en bild. Jag håller upp handen mot pannen för att få bort en del av solljuset så jag kan se. Capybaran går en stund på ön innan den kliver ner i vattnet. Båten åker efter men håller avstånd. Capybaran simmar en bit innan den dyker ner. Sedan dyker den upp över ytan, simmar en bit och sedan ner igen. Efter ytterligare en kort simtur kliver den upp på land och försvinner in i djungeln. Jag kunde inte ha fått en bättre avslutning.

Det här var en tredagarstur. Några i min grupp har valt en fyradagars tur och stannar ytterligare en dag på lodgen och ger sig ut på ännu en promenad i djungeln medan vi tar båten tillbaka. För den som vill komma djupare in i djungeln krävs en utflykt på minst fem dagar. Jag hoppas innerligt att det får förbli så här, lagom turistigt. Några lodger med få stugor som gömmer sig i djungeln. Ingen intensiv båttrafik med turister som åker fram och tillbaka längs floden. När jag var där såg jag bara till båten med den andra gruppen som bodde på lodgen. Inga andra båtar eller människor.

Och jag hoppas att det får förbli tryggt. Tyvärr finns det folk som vill förstöra. Förra året i maj tog sig fyra beväpnade män ombord en båt med turister som var på en utflykt i Amazonas. Turisterna rånades och tvingades föra över pengar från sina konton. Det skedde förvisso längre norrut, i närheten av Iquitos, men ändå. Visst fick det mig att tänka efter en extra gång.

Men det var SÅ värt all oro. Det här kommer jag le åt resten av livet.