Det går inte att skriva vidare om min resa innan jag får skriva av mig om denna… upplevelse är inte rätt ord, det är inte nog. Jag är som kär i dom här dagarna. Tänker på dom och får pirr i kroppen och ett leende på läpparna.
Innan jag skriver vidare finns det några saker ni borde veta om mig:

1. Jag är rädd för myggor. Jag sitter på helspänn om jag tror att en är i närheten, och vet jag att en har kommit in hos mig måste jag döda den innan jag kan slappna av och somna.
2. Jag är rädd för ormar och spindlar.
3. Mitt mardrömshotell har sängar i trä med färgglatt täcke/överkast. Då klickar jag bort det direkt.
4. Jag är inte bra på att packa lätt. Jag tar hellre för mycket än för lite. Och ansiktsvården med rengöring, serum, kräm för huden under ögonen och en kräm för ansiktet måste alltid med.

Men jag är en nyfiken person och känslan av att jag kommer ångra mig rejält om jag väljer bort det gör att jag bokar en tredagars tur till Manu Nationalpark, en del av Amazonas.

Jag blir upphämtad från mitt hotell tidigt på morgonen och det är precis som jag trodde: Alla deltagare har på sig vandringskläder, och en del har hatt. Jag kliver in i leggings(bekvämaste plagg som finns), linne och mitt hårband som jag köpte i Gucci-butiken på Aruba. Gucci och regnskog känns kanske inte jättekompatibelt men har ni sett ett mer perfekt mönster för Amazonas?

Vi har en lång biltur framför oss, och att sova bort tiden är väldigt svårt på grund av dom gropiga vägarna. Längs vägen gör vi några stopp. Det första är Chullpas de Ninamarca. Dessa torn skapades av Lupacafolket vars kultur blomstrade under 1000 till 1450 e. Kr innan Inka-folket tog över. Här begravdes människor med hög status, i fosterställning då det symboliserade återfödelse, tillsammans med lergods, textiler och mat.

Nästa stopp är Paucartambo. Inne i byggnaden pågår en marknad med bland annat frukt och kött och utanför säljs det potatis som är en av grödorna det odlas mest av här.

Landskapet utanför bilrutan börjar förändras. Bergen blir grönare och grönare tills vi är inne i molnskogen. Träden är täckta av mossa och vissa av dom ser ut att vara tagna ur en John Bauer trollskog. Men när man zoomar ut och ser den kuperade terrängen och resten av växterna är Bauer-känslan långt borta.
Längs vägen stannar vi för att äta lunch, gå på toaletten och gå en kort promenad till ett par vattenfall.

Vi promenerar längs vägen och vår skarpsynta guide får syn på två fågelarter. Genom hans medhavda teleskop får vi en närmare titt på dom, och jag provar att ta bilder genom den. Den bruna fågeln är en chachalaca och den färgglada en amazonmotmot

Längre fram stannas bilen två gånger för att vi ska få se två flockar med apor, ullapor samt kapuchiner. Om ni kan slita blicken från aporna och titta på bakgrunden ser ni molnen som nästan alltid förekommer i höjd med trädkronorna i en molnskog.

Den här apan tog sats för att hoppa över till nästa träd men stannade sedan upp, gick tillbaka, samlade mod och tog ny sats. Så höll den på flera gånger och vi hade svårt att hålla oss för skratt för att den var så söt. Slutligen gav den upp och sprang och gömde sig för våra blickar. Nästan som om den skämdes inför oss för att den inte vågat hoppa.

Vi når staden Pilcopata och bilen tar oss genom djungeln till vår lodge för natten. Jag tar ett djupt andetag och kliver in i mitt rum. Det första jag ser är den typen av sängar jag ogillar och en stor myra som går längs golvet. Wifi ska finnas men det funkar uppenbarligen inte. Men jag har ju inte bokat utflykten för att bo på lyxhotell, och badrummet är ju fräscht i alla fall.
Nästa del vill jag varna för: Den innehåller en spindelbild

Vi hinner bara lämna av våra saker på rummet och ta med våra ficklampor innan det är dags för en promenad. Att gå i djungeln i mörkret gör jag med skräckblandad förtjusning. Och skräcken blir ju inte mindre av att jag får höra att den här spindeln är giftig. Jag kan säga att det här fotot togs på helspänn. Jag hinner inte titta hur foto blev innan jag hör en deltagare undra om det är en spindel som hoppar. Jag bestämmer mig för att fotot får bli som det blir, jag har bråttom bort.
Trots att jag ser en del flygfän i ficklampans sken känns det ändå ok. Jag hade oroat mig för en massa mygginande som skulle ge mig panik, men inget sådant hörs och jag verkar inte få några bett. Tack torrsäsongen och myggmedlet!
Trots att jag varit skeptisk till sängarna somnar jag nästan direkt efter kvällsmaten. Vi har fått med oss en kock, så det går ingen nöd på oss.

Tidig morgon. Jag sitter en stund på min balkong innan det är dags för frukost. Av allt gott vi får att äta under dagarna är det papayan som blir min favorit. Så söt och god!
Ett par i min grupp har fått syn på en ara och informerar oss andra. Tack för det!
Jag tittar länge på den tills det är dags att samla ihop våra grejer i bilen och ge oss iväg. Nästa lodge ska enligt vår guide vara ännu mer rustik. ”Nämen heja” tänker jag.

Det har varit mycket känslor. En del oro som man kan förvänta sig när man är utanför sin bekvämlighetszon, men ingen ånger. För redan nu känner jag det: Det här är det häftigaste jag gjort.
Hoppas att ni vill följa med på nästa den av utflykten.