Den här utflykten valde jag att göra med Peru Hop. Ett bussbolag som i huvudsak verkar erbjuda flexibla bussbiljetter i Peru samt en bit in i Bolivia, med upphämtning från hotell. Men när det gäller Titicaca-sjön erbjöd dom även en prisvärd utflykt som jag valde att boka. På appen kan jag se en tydlig plan för dagen, och kommunikationen på Whatsapp är jättebra.

Sent på kvällen tar jag en taxi från mitt hotell till Peru Hops bussterminal som öppnar en timme innan avresa. Cusco är nämligen enda staden där hotellupphämtning inte finns som alternativ. På terminalen väntar personal som checkar in mig, ger mig ett band runt handleden och leder oss till bussen. På bussen finns personal, bekväma säten och en toalett. Då det är en nattbuss släcks lamporna och vi får varsin filt. För den som inte kan sova finns ett välfungerande wifi så att man kan underhålla sig. Bussen har två chaufförer, och det känns skönt att veta att dom kan turas om så att vi har en utvilad och alert chaufför vid ratten under den åtta timmar långa resan.

Jag lyckas somna och känner mig utvilad när vi når staden Puno. Där beger vi oss till ett hotell där möjligheten finns att äta frukostbuffè. Efter frukosten blir det cirka en timmes väntan i lobbyn med dess wifi innan vi blir upphämtade i en minibuss. Minibussen hämtar upp några fler och tar oss sedan till hamnen.

Med båt tar vi oss ut på Titicaca-sjön, Sydamerikas största sjö som ligger på gränsen mellan Peru och Bolivia. Det är den högst belägna sjön med reguljär båttrafik, 3812 meter över havet. Enligt inka-folkets legend steg guden Viracocha upp från sjön för att skapa solen, månen och stjärnorna och dess gudar. Sjön sades även vara födelseplats åt den första inkakungen och hans fru.

Vi passerar öar som bebos av urfolket Uros. För över 500 år sedan bodde Uros-folket på fastlandet men på grund av hotet från Inka började dom istället bygga öar av totora-vass ute i Titicaca-sjön. Idag finns det 120 av dessa öar med runt 1300 invånare.

Vi går iland på en av öarna och får information. Öarnas bas är gjord av rötter som knyts ihop med rep. Det är det som håller oss flytande och är förankrat vid havsbottnen så ön inte flyter iväg. Basen täcks sedan med flera lager vass. Öarna håller sig flytande i ungefär 25 år. Sedan är det dags att bygga en ny och låta den gamla sjunka till bottnen. Medan vi lyssnar ser jag ön följa vågornas rörelser upp och ner, och vassen gör att jag sjunker ner lite med fötterna och det känns lite tyngre att gå.

Som ni ser är även husen gjorde av vass. På den här ön bor sex familjer, sammanlagt tjugo personer.

Många unga åker in till städerna för att studera och arbeta. Dom bofasta på öarna försöker tjäna pengar genom att sälja sina hantverk eller låta oss turister åka en tur i deras båtar, som också är gjorda av vass.

Någon toalett finns inte på denna ö utan dom måste ta en båttur till andra öar. Vi tar båten till en annan vassö där det finns toaletter, inte på själva vassen utan på anordningar fastbundna vid ön, samt ett cafe och försäljning av hantverk.

Vi åker vidare till en ”vanlig” ö, Amantani som användes som fängelse under 1500-talet. Här går en stor del av gruppen upp till toppen av ön, men jag känner mig påverkad av höjden och märker att jag lätt blir väldigt andfådd i uppförsbackar. Därför väljer jag att stanna nere, gå längs sjön och sätta mig i solen.

Nästa stopp blir för lunch. På väg till och från lunchen beundrar jag utsikten över sjön och inkagull, Perus nationalväxt med sina rosa blommor.

Vi återvänder till Puno där jag har några timmars fritid innan återresan till Cusco. Jag och två andra soloresenärer går tillsammans till Plaza Armas där vi hittar en restaurang med goda hamburgare. Jag är glad över deras sällskap, för det är inte så mycket folk ute och jag får en känsla av att ha känt mig otrygg om jag hade gått ensam.

Jag blir hämtad av personalen som tar mig från hotellet till bussen. I Cusco väntar minibussar på oss som tar oss till våra hotell. Jag har sovit på bussen men unnar mig ändå några timmars sömn i hotellsängen innan jag ger mig ut i Cusco.

Min känsla av dagen är att det har varit många långa resor både med buss och båt, mycket väntan. Men att det har varit väl värt det då jag absolut inte hade velat missa Titicaca-sjön och framförallt inte öarna av vass. Och man måste ju inte åka tillbaka till Cusco. Soloresenärerna jag träffade skulle resa vidare med Peru Hop till Arequipa i Peru samt till Bolivia.