Jossu

Mot svalare luft

Varma sommardagar är det kanske svårt att tänka sig Almaty som en ort som lockar till sig utövare av vinter-sport. Men med tanke på dom närliggande bergen i Shymbulak och dom kalla vintrarna-varför inte?
Almaty har ansökt om att få arrangera vinter-os, senast det år 2022. Men istället var det Beijing som fick arrangera det.
För en som mig, vars senaste erfarenhet av vinter-”sport” var att åka miniskida som barn, ramla och slå i svanskotan och nästan skrika av smärtan passar Almaty betydligt bättre på sommaren. Jag tycker dom lövbeklädda träden och grönskande parkerna är en stor del av charmen med staden, och dessutom är utbudet av utflykter begränsat under vintern då vissa vägar är avstängda.

Men oavsett årstid är Shymbulak redo att ta emot besökare, så dit åker vi i dagens inlägg. Buss nummer 12 mot Medeu tar mig cirka 20 kilometer sydöst, mot frisk luft och höga toppar.

Från busshållsplatsen går jag mot diskarna där man kan köpa biljetter till linbanan. Priset varierar beroende på hur högt man vill åka. Jag väljer att åka hela vägen upp och köper därför Combi1+Combi 2-biljetten.
Molnen och svalkan ökar ju högre upp jag kommer.

Framme vid den högsta punkten som linbanan tar mig till. Nu är jag glad att jag tog med mig en tunn långärmad. Som ni ser finns det fortfarande lite snö kvar på marken, men större delen täcks av blommor så vackra att jag knappt vill gå över gräset och trampa på dom.

Nu krävs tålamod i väntan på att molnen ska skingra sig något och låta bergstopparna kika fram.

Det visar sig att jag kom i rätt tid. För när jag spenderat en knapp halvtimme där uppe blir det riktigt dålig sikt. Jag nöjer mig med dom biljer av bergen jag fått och går runt på området. I en jurta finns det en restaurang som inte öppnat än. Men dörrarna är öppna och jag kliver in för att titta på inredningen. Det är först efteråt när jag går igenom mina bilder som min blick fastnar på en av stolarna och jag ser sötnosen som ligger där.

Jag börjar åka neråt med linbanan. Sikten blir klarare ju längre ner jag kommer, och min långärmade åker av igen. Jag stannar vid en av mellanstationerna för att titta på hästarna jag sett beta uppifrån linbanan. Men det visar sig att det såg bättre ut på håll. För det jag trodde var lösgående hästar är hästar vars framben bundits ihop så att dom bara kan ta korta, stapplande steg.
Jag tänker tillbaka på min tid på ridskolan. När hästarna släpptes i hagen och galopperade runt tillsammans, en del gjorde bocksprång av iver och glädje. Hur kan man vilja ta bort den glädjen ur hästars liv genom att binda ihop deras framben?

Hästarnas situation drar förstås ner humöret. Men vyerna och blomsterängarna lyfter det igen och gör att utflykten trots allt blir en positiv upplevelse.

14 kommentarer

  1. Vilka underbara vyer, bra du åkte hela vägen upp! Alltid svårt att förstå andras kulturer, särskilt när det är djur involverade. Och ofta är det inget vi kan förändra. Tack för turen!

    Gilla

    Svara

  2. Dessa moln som fastnar på bergen är svåra att blåsa bort, tålamod och ibland hjälper inte det heller. Du fick ändå se lite av bergen. Sorgligt med hästarna, man får tänka att dom i alla fall får gå ute i stället för att stå inne. Kul att du upptäckte katten först efteråt, vi är kattvakt nu och han gillar också att ligga på stolen som står vid bordet.

    Gilla

    Svara

  3. Gomorron Jossu!

    Vilka fantastiska vyer! En sån linbana önskar jag att jag hade här i vårt kvarter 😉 Bara hoppa upp och komma till svalare temperaturer, hehe… ja, för att inte tala om miljön så klart, otroligt fint ❤

    Hästarna… jaa, relaterar verkligen till dina känslor, känns hemskt att dom har hopbundna framben förstås, känns ju väldigt märkligt för oss, men vi får hoppas att tanken bakom är bra. För övrigt ser dom ju friska och välmående ut ❤

    Tavck för denna fina tur!!

    Stor kram!

    Gilla

    Svara

  4. Vilka häftiga bilder det blev på bergsmassiven ändå, det ser väldigt dramatiskt och effektfullt när molnen glider så där nedanför topparna. 🙂
    Och ja, förstår att hästsituationen drog ner humöret.. väldigt märklig lösning, men man får väl hoppas att de inte lider alltför mycket av det.

    Gilla

    Svara

  5. Så mäktiga berg och visst är bilderna vackra även om topparna delvis är insvepta i moln. Tyvärr är djurhållning i många länder inte som vi tycker den ska vara och vi kan inte mycket göra mer än att vägra bidra till det och inte nyttja erbjudandet för det är djur inblandade.

    Gilla

    Svara

  6. Jag är inte heller mycket för utförsåkning, men tar gärna linbanorna upp på toppar för att vandra runt och njuta av utsikten. Almaty bjuder dock på lite mäktigare vyer än Idre- och Sälenfjällen där vi vandrat några gånger.

    Den katten ser ut att njuta eller ser den möjligen uttråkad ut?

    Gilla

    Svara

  8. Vilken magiskt vacker natur! Njutbart på alla sätt och vis. Förstår att det kändes kymigt att se hästarnas situation. Det är inte tillåtet att göra så i Sverige, men i USA har jag sett det. Där användes det dock inte ”permanent”, utan för att hästarna inte skulle dra iväg då man pausade någonstans. Hästarna du mötte ser för övrigt välmående ut, det verkar som de är väl omhändertagna ändå.

    Gilla

    Svara

  9. Nog liknar det sommaralperna alltid, ett landskap som jag verkligen gillar. och så internationella skyltarna är, både engelska och franska på dem! Hur var språkkunskaperna hos dem du träffade? Pratade de engelska, eller?

    Ledsamt med hästarna, sådana syner gör verkligen ont i hjärtat.

    Stor kram och tack för alla fantastiska bilder och resor och nya kunskaper!

    Gilla

    Svara

    • Nej inte i mataffärer till exempel. Men på turistiga ställen som i biljettkontoret här, på hotellet och en del restauranger. Så det gick att klara sig på engelska med lite planering.

      Kram Anni!

      Gillad av 1 person

      Svara

  12. Så vackert, vilka vyer alltså. Det där med hästarna gjorde att jag fick lite ont i magen. Tror vi behandlar djur rätt så bra här hemma trots allt.

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar