Varma sommardagar är det kanske svårt att tänka sig Almaty som en ort som lockar till sig utövare av vinter-sport. Men med tanke på dom närliggande bergen i Shymbulak och dom kalla vintrarna-varför inte?
Almaty har ansökt om att få arrangera vinter-os, senast det år 2022. Men istället var det Beijing som fick arrangera det.
För en som mig, vars senaste erfarenhet av vinter-”sport” var att åka miniskida som barn, ramla och slå i svanskotan och nästan skrika av smärtan passar Almaty betydligt bättre på sommaren. Jag tycker dom lövbeklädda träden och grönskande parkerna är en stor del av charmen med staden, och dessutom är utbudet av utflykter begränsat under vintern då vissa vägar är avstängda.

Men oavsett årstid är Shymbulak redo att ta emot besökare, så dit åker vi i dagens inlägg. Buss nummer 12 mot Medeu tar mig cirka 20 kilometer sydöst, mot frisk luft och höga toppar.

Från busshållsplatsen går jag mot diskarna där man kan köpa biljetter till linbanan. Priset varierar beroende på hur högt man vill åka. Jag väljer att åka hela vägen upp och köper därför Combi1+Combi 2-biljetten.
Molnen och svalkan ökar ju högre upp jag kommer.

Framme vid den högsta punkten som linbanan tar mig till. Nu är jag glad att jag tog med mig en tunn långärmad. Som ni ser finns det fortfarande lite snö kvar på marken, men större delen täcks av blommor så vackra att jag knappt vill gå över gräset och trampa på dom.

Nu krävs tålamod i väntan på att molnen ska skingra sig något och låta bergstopparna kika fram.

Det visar sig att jag kom i rätt tid. För när jag spenderat en knapp halvtimme där uppe blir det riktigt dålig sikt. Jag nöjer mig med dom biljer av bergen jag fått och går runt på området. I en jurta finns det en restaurang som inte öppnat än. Men dörrarna är öppna och jag kliver in för att titta på inredningen. Det är först efteråt när jag går igenom mina bilder som min blick fastnar på en av stolarna och jag ser sötnosen som ligger där.

Jag börjar åka neråt med linbanan. Sikten blir klarare ju längre ner jag kommer, och min långärmade åker av igen. Jag stannar vid en av mellanstationerna för att titta på hästarna jag sett beta uppifrån linbanan. Men det visar sig att det såg bättre ut på håll. För det jag trodde var lösgående hästar är hästar vars framben bundits ihop så att dom bara kan ta korta, stapplande steg.
Jag tänker tillbaka på min tid på ridskolan. När hästarna släpptes i hagen och galopperade runt tillsammans, en del gjorde bocksprång av iver och glädje. Hur kan man vilja ta bort den glädjen ur hästars liv genom att binda ihop deras framben?

Hästarnas situation drar förstås ner humöret. Men vyerna och blomsterängarna lyfter det igen och gör att utflykten trots allt blir en positiv upplevelse.