Almaty är svår att sätta ord på. Men låt oss börja med att staden under sovjettiden hette Alma-Ata och var Kazakstans huvudstad. Efter Sovjets fall 1991 behöll Alma-Ata sitt namn till 1993 då det ändrades till Almaty som betyder Äpplets Fader.

Efter Sovjets fall började dåvarande presidenten Nursultan Nazarbayev överväga att byta huvudstad. Anledningarna till det var bland annat Almatys läge långt söderut nära gränsen mot Kirgizistan, han ville ha en huvudstad som låg mer centralt och som gick att expandera. Då Almaty ligger i en sänka omgiven av berg var möjligheterna till en expansion begränsade.
I december 1997 utsågs Akmola till landets nya huvudstad. I maj 1998 bytte staden namn till Astana som betyder ”huvudstad” på kazakiska.
2019 var det dags för ett nytt namnbyte, till Nur-sultan för att ära presidenten som suttit på sin post från 1991 till 2019 och ju bidrog till att staden blev huvudstad.
2022 ändrades namnet tillbaka till Astana, vilket gav staden ett annorlunda Guiness Världsrekord- Huvudstaden med flest namnbyten i modern tid.


Men tillbaka till Almaty, som trots Nursultans önskan om att expandera huvudstaden alltjämt är Kazakstans största stad. Här finns metro och bussar men likt dom flesta städer upplevs Almaty bäst till fots. För vem vill missa dom små konstverken som man plötsligt får syn på under sin promenad?

En annan anledning till att Nursultan var skeptisk till Almaty som huvudstad var att staden ligger i ett område med risk för jordbävningar. 1911 förstördes nästan hela staden, 770 byggnader, och 452 personer dödades av en jordbävning som mätte 7,3 på Richterskalan.
Så Almaty är inte en plats man åker till för att beskåda historiska byggnader, även om detta hus från 1908 är både vackert och har några år på nacken.

Innan vi går vidare krävs en vilopaus och mat i magen. Jag slår mig ner vid ett bord på restaurangen Navat och får en tjock meny och ett litet glas mjölk. Jag tror först att det är stomjölk då fermenterad mjölk från häst är vanligt i Kazakstan, men servitören säger att det är fermenterad komjölk. Jag smakar lite försiktigt men blir snabbt positiv. Det hade jag kunnat dricka mer av.

Jag öppnar menyn och bläddrar förbi pizzor och ost-asiatisk mat.

Jag beställer beshbarmak. En rätt som betyder ”fem fingrar” då man brukade äta den med handen. Det vanligaste är kött från häst eller lamm men på Navat kan man även välja nötkött. Jag väljer det då jag inte är så förtjust i lamm, möjligtvis i grytor. Och alla år på ridskola och kärleken till hästarna gör det svårt för mig att äta hästkött.
Förutom köttet innehåller rätten nudlar och lök.
Som ni ser har Navat även valt att lägga till potatis i sin variant och serverar den med buljong och en korg små friterade bröd. Jättegott!

Efter ett toalettbesök då jag stannat till för att beundra interiören är jag redo för fortsatt promenad.

Almaty är inte en sådan stad där allt är vackert och kameran ständigt åker fram för att fota. Och jag kan inte låta bli att tänka att det måste vara rätt deppigt på senhösten och vintern när träden är kala. För den här stilen gör ju ingen glad, förutom guldkupolen möjligen.

Men så hittar jag sevärdheterna som St. Nicholas-katedralen som lyser ikapp med solen. Passerar ytterligare street-art. Ytterligare några mysiga uteserveringar. Och så alla dessa parker! Det känns som att jag aldrig besökt en stad med så mycket parker och träd. Och när solen går ner ger det det vackraste ljuset.
Så trots Sovjet-arkitekturen kommer jag snart fram till att här trivs jag.

Och man måste ju ta Almaty för vad det är. Det är ingen stad likt Paris dit man åker, spenderar sin semester, åker hem och är nöjd. Utan Almatys ”Eiffeltorn, Sacre Couer och Louvren” är dagsutflykterna till naturen.

I nästa inlägg beger vi oss till dom närliggande bergen som välkomnar en vid flygplatsen och på väg in till staden för att sedan skymta fram bakom stadens höghus, som en påminnelse om att naturen väntar på en.