Vi tar ett kort avbrott i alla Kina-inlägg och beger oss tillbaka till början av året, när jag mellanlandade i Kuala Lumpur på min resa till Sydney. Ett av mina måsten då var att besöka Batu-grottorna. Grottorna var länge en hemlighet för omvärlden, bara ursprungsbefolkningen orang asli visste om dom. 1878 upptäckte den amerikanska zoologen William Hornaday dom. Under 1890-talet omvandlades den största grottan till en helgedom åt guden Murugan, vilket gjorde platsen blev den främsta pilgrimsorten för Malaysias hinduer.

Jag kliver av tåget och följer strömmen. Utifrån tycker jag det är jättevackert med bergen, färgerna och den 141 meter höga statyn av Murugan.

Men så…. alltså nej. Det spelar ingen roll att en tapper man tar sig uppför dom 272 trappstegen krypandes på knäna och jag ser ett par män iklädda prästskrud gå mot templet med offergåvor, jag känner inte att jag är på helig plats.
Det är inte vördnadsfullt tyst där inne, och dom blinkande ljusen får det är kännas som att jag klivit in i en jag vet inte vad… temapark korsad med casino. Att jag tog så få bilder inifrån talar för sig själv. Häftigt att ha varit inne och jag gillade idén om en helgedom i en grotta, men jag längtade snabbt ut igen.

Så till det positiva, eller någorlunda positiva för det känns ju inte kul att se apor som matas av människor och därmed är för orädda. Och såklart blir det skräpigt när en apa är färdig med plastbehållaren med frukt.
Ok, det blev inte så positivt. Speciellt inte när jag tänker tillbaka på mitt tidigare möte med apor i Malaysia. På en nationalpark på ön Penang då dom var omgivna av regnskog, förvisso nyfikna på oss människor och kunde bli lite väl närgångna men ändå… Dom åt och levde som apor ska göra.

Men trots allt tycker jag aporna är så himla söta. Speciellt ungen som klamrade sig fast vid mamma. Tur att det finns en vattenkälla i närheten, för dess päls lär ha blivit kladdig.

Och utsikten från trapporna är sannerligen spektakulär.

Längs vägen tillbaka mot tåget köper jag lite street-food. Det kryllar av folk vilket ökar på min känsla kring Batu Caves- kul att ha varit här, speciellt att ha sett aporna, men jag längtar inte tillbaka.