Spöregnet fortsätter när vi når fram till nästa minoritets-by Ping’an. Där finns runt 100 hushåll där Zhuang-folket bor. Men jag är inte där för att fördjupa mig i folkets seder utan för att se risterasserna som omger byn. Dom flesta av terasserna konstruerades för runt 650 år sedan.
Longjis risterasser sträcker sig över ett område med flera byar och utsiktsplatser. Dom vanligaste byarna att utgå ifrån är Ping’an eller Dazhai. Till viss del kan man resa med bil eller shuttle, och i Dazhai finns en linbana som tar besökare upp till terasserna.
In i byn Ping’an får bara lokalbor köra in med bil. Så min guide ringer efter en chaufför som tar mig en bit in. Men sedan är vägen slut och ersätts med trappor, smala gator och ännu mera trappor.
Under mitt paraply tar jag mig upp steg för steg mot utsiktsplatsen Seven Stars Accompany the Moon. Utsiktsplatserna har fått sina namn efter vad lokalbefolkningen tycker att dom föreställer.

Men när jag äntligen når upp ligger molnen så tätt att det inte går att urskilja vare sig stjärnor eller måne. Jag ser ingenting. Som tur är besitter min guide två saker jag saknar- tålamod och kunskap om området. Han råder mig att sitta ner under taket. Skyddad från regnet låter jag benen vila, efter kanske 10 minuter hör jag honom ropa på mig och jag går fram till staketet igen. Och genom molnen ser jag dom delvis vattenfyllda terasserna.

Med årstiderna skiftar risterassernas utseende. Det är en plats med många regndagar vilket innebär att man från slutet av april fram till mitten på juni ungefär kan se terasserna fyllda med vatten. Jag var där i slutet av april och som ni ser hade inte alla terasser hunnit fyllas. Jag tyckte temperaturen var lagom för att ta sig upp till terasserna, runt 21 grader.
Sommaren innebär fler regndagar och högre temperaturer, ända upp till 33 grader. Den som vågar ta sig an det belönas med gröna terasser då risplantorna vid det laget växt till sig.
I september börjar det gröna skifta mot gult tills terasserna är gyllengula. I mitten av oktober börjar skördetiden och när den är avklarad är inte risterasserna lika sevärda. I broschyren jag får vid entrèn finns en bild när terasserna är snötäckta vilket förstås ser vackert ut, men det snöar sällan.

Medan jag promenerar förbi bambuträd mot nästa utsikt märker jag att det inte längre smattrar mot paraplyet. Regnet har upphört. Och när jag når fram till terasserna kan jag se dom tydligt, även om molnen fortfarande täcker utsikten längre bort. Jag är hänförd och, som ni märker, fotar jag i princip varje vinkel.

Timingen är superb. För när jag når fram till utsikten över Nine Dragons and Five Tigers, den som jag sett fram emot mest, hinner jag knäppa några bilder innan molnen sakta drar in och döljer terasserna.

Vi tar en shuttlebuss ner, tillbaka till Ping’an där vi äter på Yue Longji Cafè. Jag beställer Bamboo Chicken och Bamboo Rice. Dom tillagas i varsitt bamburör och när servitrisen kommer fram till mitt bord tar hon av ”locket”, alltså halva bamburöret som hon skurit upp. Ett annorlunda tillagningssätt, och SÅ gott.
Efter det väntar ett par timmars bilfärd tillbaka till Guilin. Men dagen har verkligen varit värd restiden.