Efter lunchen har jag energi att fortsätta att promenera runt i Zhaoxing och sakta ta mig ut.
Det är svårt att undgå hur viktiga träden är för Dong-folket. Hus, broar, staket… Allt är av trä, i huvudsak av gran.
När ett barn föds planteras granar som får växa till sig i 18 år. På sin 18-års dag får sonen/dottern träden som gåva och kan använda dom för att bygga sig ett hus.

Jag har tagit mig utanför staden där jag blickar ner på konstverken i asfalten innan jag passerar folk som är ute och arbetar på fälten. Dong-folket odlar bland annat majs, sötpotatis- och såklart ris.

Innan avfärd samlar jag mina krafter och tar mig uppför många trappsteg till en utsiktsplats. Där ser jag hela staden i all sin prakt. Med minibuss tar vi oss tillbaka mot tågstationen.

Jag känner mig lyckosam. Det utlovade regnet som skulle pågå hela dagen har bara varit en kort skur. Men när jag fördriver tiden innan tågets avgång genom att gå runt och titta på arkitekturen vid stationen så kommer det, en störskur som får mig att fälla ut paraplyet och börja gå mot stationen och dess skyddande tak.Efter mindre än en timmes tågresa är jag åter i Guilin igen.

En dag som denna var det lätt att glömma att jag egentligen skulle ha varit i Nepal. Men visst har längtan dit bestått. Så i november ger jag det en ny chans. Resan är bokad, med mellanlandning i Istanbul istället för Dubai.