Efter en säkerhetskontroll i stil med den på flygplatser kommer jag in på stationen. Jag befinner mig på Guilins tågstation omgiven av sorl och megafonutrop. Jag tänker gå på toaletten men det finns bara hål-i-golvet-toaletter. Man går inte direkt ut på perrongen utan för att komma ut verkar id-kortet behöva scannas. Jag har ju inget kinesiskt id-kort så min guide skickar fram mig till personalen för att visa mitt pass innan jag får passera. Jag känner redan nu att det är tur att han är med, för den här utflykten hade jag inte klarat själv.

På tåget finns lyckligtvis en vanlig toalett. Vi susar fram i runt 250 km/timmen som mest och efter mindre än en timme är vi framme vid Congjiangs station.

I närheten finns en liten station för minibussar, och en av dom tar oss vidare till målet för dagen-Zhaoxing.
Även om staden enligt min guide fått fler turister så hamnar den fortfarande skymundan. Och det märks. På perrongen ser jag ingen turist, inte heller på bussen in till stan.
När jag satt hemma och tittade bland guidade turer fanns mängder av turer till risterasserna och olika aktiviteter kring Guilin och Yangshuo. Men bara några enstaka hit. Under dagen kommer jag bara att se några få grupper av västerländska turister.

Vad var det då som fick mig att åka hit? Jo:
I Kina finns 56 etniska grupper som erkänts och en av dom är Dong, som alltså är ett kinsesiskt minoritetsfolk med eget språk och traditioner. Det bor ungefär 3 500 000 av dom i Kina och i det här området i östra Guizhou finns flera av deras samhällen.
Då Zhaoxing är en av dom största Dong-samhällena(cirka 4000 invånare) är det ett perfekt utflyktsmål för den som vill få en inblick i Dong-folkets arkitektur som är byggt utan spik, istället används plugg. I dom traditionella trähusen var dom övre våningarna bostad medan undre delen var till för boskap och förvaring av ved. Men idag verkar boskapen fått ge plats åt butiker och restauranger.

Staden är indelad i fem delar, och varje del har sitt eget trumtorn som representerar byborna och familjen som styr över delen. Dom symboliserar även olika egenskaper. Det äldsta av tornen byggdes i mitten på 1600-talet och symboliserar kärlek och lycka.
Tornen har alltid varit den givna samlingsplatsen. Förr slog man på trumman för att samla folket när ledaren behövde delge information, inför ceremonier eller när staden hotades av invasion eller brand, och trumtornen användes även som vakttorn.
Idag samlas folket för att umgås, sjunga och dansa.
När man närmar sig ser man målningar från vardagslivet och från Dong-folkets legender.

Zhaoxing ska ha börjat byggas redan 1160. Då odling var viktigt för Dong-folket byggdes staden kring en flod. En del av broarna som korsar floden är enklare konstruktioner men här finns även dom för Dong-folket typiska Vind och regn-broarna. Likt trumtornen finns det fem av dom, en för varje del av staden. En av dom kan ni se mellan husen på bilden nedanför.
Dom är en kombination av bro och paviljong med vackra färgglada målningar.

Det närmar sig lunchtid och vi slår oss ner på små pallar på en liten restaurang där vi serveras en lokal specialitet- Sour Soup. Vi får in allt möjligt att ha i soppan och låta koka. Fisk, tofu, kött…. och en för mig oväntad favorit, blad från sötpotatisväxten som jag tycker passar utmärkt med soppan.
Jag tycker inte den smakar surt, snarare fräscht på grund av touchen av ingefära och citrongräs.

I nästa inlägg är jag mätt i magen och benen utvilade och redo för fortsatt promenad i staden.