Tänk vilka förändringar livet bjudit på.

Alla fantastiska marsvin jag haft. Snurre, Mynta, Bianca, Donna, Bella, Kelly, Lina, Tinja, Terva, Tähti och Tupla. Som gett mig både enorm glädje och enorm sorg när dom gått bort.

Freestylen med kasettband som blev till MP3-spelare som blev till mobil.

Den fasta telefonen, först med och sedan utan sladd. Oräkneliga är gångerna jag satt på locket till den stora soptunnan i stallet, ringde mina föräldrar om att få stanna längre medan jag klappade Mulle på baken. Mulle, vars riktiga namn var Mörli, hade en stor, pussvänlig mule, tog små steg och hans specialitet var att riva den understa bommen på hindret.
Den fasta telefonen ersattes även den av mobilen.
Först en Nokia 3310 med spelet Snake och som jag köpte skal, ringsignaler och bakgrundsbilder till. Jag minns att det brukade vara en helsida i tidningar där jag ivrigt tittade efter nya ringsignaler. Alltifrån Eminems Without me till Christina Aguileras Dirrty hamnade i min telefon.

Sedan vet ni utvecklingen. Steg för steg tills mobilen blivit alltifrån kamera till att fyllas med diverse appar.
Sedan några år har jag välsignats med två mobiler. Men jag är tveksam till om någon av dom känner sig välsignade av att ha mig som ägare.
Den ena- ordinaremobilen, är den jag glömde i jackfickan på Kuala Lumpurs flygplats. Jag har dessutom råkat kasta den i en papperskorg på Dar es Salaams flygplats. I ren stress vid incheckningsdisken slängde jag ner mobilen i påsen med varorna jag köpt i kiosken. Kom fram till att jag inte skulle äta eller dricka mer och slängde därför påsen, med mobilen. Det insåg jag efter pass-och säkerhetskontrollen. Så det blev lite av en walk of shame tillbaka och förklara för personalen varför jag dök upp igen.
Den andra mobilen, även känd som kameramobilen, köptes för att inte ha något SIM-kort eller annat viktigt i sig så att jag kunde gå med den i Chile och fota. Och om en ficktjuv tog den skulle jag ändå ha det viktiga kvar i den andra mobilen.
Så kort och gott: Den köptes för att den andra mobilen inte ska bli snodd. Men å andra sidan verkar jag vara mer rädd om den, eftersom jag inte glömt bort den en enda gång.

Men stallet… vilka minnen. Och vad mycket jag minns. Tränsets och sadelns delar, vad fång är för slags sjukdom och att vid lodrät sits ska en linje kunna dras mellan axel, höft och häl. Och hjälm och sko med klack var en sådan självklarhet att det kändes nästan mer rimligt att gå ut naken på stan än att rida utan hjälm och i sneakers. Sneakers användes endast om man red barbacka, alltså utan sadel.
Även där skedde förändringar. Från att ha haft flera olika favorithästar. Matvraken Frippe och Donatello. Mizette som var perfekt för nybörjare och världens snällaste ponny, och stora Aldebaran med sina fina ögon. Dom blev kvar i mitt hjärta och mina minnen för alltid. Men Adam blev min stora kärlek. Och när han såldes var min tid i stallet slut.

Från hästar övergick mitt intresse steg för steg till mode och fester, vilket man ser spår av än idag. Mina kort ligger i en blå korthållare från Dior. En födelsedagspresent från mig till mig, köpt i marockanska Casablanca.
På mina resor tar jag med väskor från Gucci och Louis Vuitton och här hemma bäddar jag ner mig i soffan under en filt från Missoni som jag köpt i Rom. Under samma Romresa köpte jag även ett par Chanel-solglasögon som fått följa med på flertalet resor.
Numera är intresset för fester noll. Istället för att längta till helgens festande längtar jag efter ett nytt avsnitt P3 Historia.

Mitt nyblivna 28-åriga jag under en shoppingtur Casablanca.

Date-parfymerna som ersattes med dyra märkesparfymer. Numera är jag ganska snål av mig. Så länge parfymen luktar gott och inte är för dyr så är jag nöjd. Men visst sniffar jag längtansfullt i taxfree:n på olika dyra parfymer. Njuta av dofterna är som tur är gratis.

Dom eviga Billys Pan pizzorna och Gorbys som kastades ner i väskan innan jag cyklade till stallet. Det var min standardmat, förutom skolmaten som jag sällan åt. Numera lagar jag helst min egen mat. Alltifrån asiatiskt till arabiskt. Och i kryddhyllan står vanliga kryddor som gurkmeja och spiskummin tillsammans med Balkans älskade krydda vegeta, za’atar från Mellanöstern och påsen med pulbiber som jag köpte under min senaste resa till Istanbul.

Och så resorna. Som liten framför Bingo-Lotto med Loket, Bingo-Berra och Bingo-Lotta(så hette maskottarna va?) såg jag korta klipp från safaris och tropiska platser när personen i luren vunnit resor. Jag tyckte att det såg så fantastiskt ut, men tänkte aldrig tanken på att jag skulle få se en sådan plats. Finland, Norge och elefanter på Kolmården. Det var min del av världen.
Sedan utvidgades min del av världen till Europa, och några länder i Mellanöstern. Till slut tog jag mod till mig och skulle våga mig på några enstaka längre resor. En resa i Karibien, en i Sydamerika, en i Ost-Asien och kanske någon mer, för att få ett litet smakprov av resten av världen. Smakprovet blev till en buffè. Och mitt sug på platser utanför Europa består.
Nu vet jag inte om det finns någon ”Min del av världen” längre. Det skulle väl vara Ryssland och kalla platser som Antarktis och Grönland som inte lockar mig. Åtminstone inte än.

Jag har dessutom under åren med resorna blivit soloresenär. Och vågar mig på att se mer av landet, både på egen hand eller guidade turer.

Den 30 april 1988 föddes en liten Jossu. Omedveten om allt hon skulle komma att se, och omedveten om att hon 38 år senare skulle befinna sig i Kina. Jag befinner mig just nu i Helsinki i väntan på att ta mig vidare mot slutdestinationen Guilin. Och jag kunde inte motstå lite nostalgi. Trip drack jag alltid under bilresorna i Finland, en smak av barndomsminnen.

Vi ses i Guilin!