Idag är vi åter i Peru. Det är september och jag ska ut på en tur som heter Ausangate Seven Lakes, och där hälsas jag välkommen med ett dån. Jag spärrar upp ögonen och tittar ut mot bergen, sedan på min guide som ser lugn ut. Det är en lavin, och ytterligare ett dån hörs bland bergen utan att jag kan se något rasa ner. Så det är inne i själva bergskedjan, men det känns ändå lite läskigt att tänka på vilka krafter det är frågan om.

Jag har valt att få lite hjälp på traven under denna tur. Eftersom denna utflykt inte alls är så turisttät tänker jag att jag ska få en utvilad häst- och jajamen. Jag såg hästarna redan innan vi klev in för att äta frukost, så dom har fått stå och vila åtminstone den tiden. Jag ser inga andra ryttare på vägen upp, så man kan räkna med en utvilad häst. Jag provar att ge hästen vatten från min flaska, vilket den inte vill ha. Så den verkar inte uttorkad och den ser välgödd ut. Inget betsel som gör att ovana ryttare kan dra hästen i munnen och jag får information om att luta mig framåt i uppförsbacke och bakåt i nedförsbacke. Det minns jag tydligt från mina år i ridskolan, det underlättar för hästen.
Det enda som jag reagerar på är att man inte erbjuds hjälm och att repen är på marken. Mitt säkerhetstänk som sitter i sedan åren på ridskolan säger: Hjälm är ett måste, och INGA tyglar eller grimskaft får hänga sådär. Springer hästen iväg kan den trassla in sig med frambenen.
Att rida utan hjälm, även om det bara är i skritt och med ledare känns nästan i stil med att gå naken i Cusco. Tänk år av ”propaganda”. Jag minns en stor skylt på väggen i ridhuset där det stod ”Hjälm är huvudsaken”.

Nåväl. Upp i sadeln!

Vi rider uppför, hoppar sedan av för att sträcka på benen och vi väljer att promenera en bit så att hästarna ska få en stund utan extravikt. Det finns gott om stora stenar längs vägen så det är inga problem att hitta något att stå på för att underlätta uppsittningen.
När vi närmar oss sjöarna hoppar vi av, jag tror inte att man får rida den vägen. Hästarnas ägare tar dom till avsedd plats för att vänta på oss. Det känns fint att hästarna får vila upp sig medan jag och guiden fortsätter till fots i cirka två timmar bland sjöarna och Andernas berg.

Dom sju sjöarna som vi passerar är glaciärsjöar som får sitt vatten från berget Ausangate. Berget är 6385 meter högt och är enligt andisk mytologi en gudom, en Apu. Även sjöarna anses heliga. Det händer att lokalbefolkningen offrar till Apun, sjöarna eller Pachamama(moder jord). Det får jag se vid en av sjöarna där någon har lagt en blomma som offergåva.

Vi passerar enstaka hus och min guide berättar om folket som lever här. Hur dom föder upp alpackor och lamor för att sälja deras ull och ha dom som köttdjur. När betet börjar sina flyttas flocken, lokalbornas bostäder…

… och hundkojan. Ett stort leende spred sig på mina läppar när jag såg den.

Vandringen är upp till 4600 meter över havet, och det känns. Jag blir lättare utmattad, speciellt i uppförsbackarna. Och på vägen ner, uppe på hästryggen, börjar jag känna yr. Jag lägger fullt fokus på att känna efter hur jag mår, att jag kan sitta kvar i sadeln och inte glider av och slår huvudet i en sten. Guiden och hästens ägare står på varsin sida av mig när jag sitter av och stöttar mig. Jag rör lite på benen för att få igång dom och tar korta steg. Rörelse verkar göra mig gott för steg för steg börjar jag bli mindre yr, och för varje steg kommer jag dessutom lägre ner. Jag har mig själv att skylla som trodde att vanan vid höga höjder skulle hålla i sig trots ett par dagar i Amazonas. Men den vanan gick tydligen snabbt ur kroppen.
Tack för hjälpen både två- och fyrbenta!

Men det är inte yrseln som blir mitt starkaste minne från den här dagen. Jag älskar den här vandringen. Ett par lokalbor sitter förvisso och säljer hantverk längs vägen men annars känns allt extremt genuint och oturistigt. För den som vill komma bort från turistmassorna är detta en perfekt tur. Och även om det var molnigt så var ju vyerna fantastiska.