Från Lower Kolsai Lake rullar vi genom det kuperade landskapet tills vi når byn Saty. Här hoppar vi in i den här bussen, troligtvis är den från början av 90-talet. I den sitter den andra gruppen som rest med samma företag som vi. Vi fyller bussen som börjar kämpa sig uppför en skumpig väg. Det här är inget för den med ryggproblem.

Från parkeringen väntar en vandring på cirka en halvtimme upp till den här skönheten. Kaindy Lake. Sjön bildades 1911 efter att en jordbävning orsakade ett jordskred som fick den tidigare torra dalen att fyllas med vatten.
Att vattentemperaturen är så pass kall, högst 6 grader även under sommaren, har gjort att trädstammarna har bevarats även om dom förlorat både grenar och bark. Arten heter Picea Schrenkiana och det är den sortens träd som ni kan se i bakgrunden på bilderna.

Vi börjar promenera neråt till parkeringen igen. Efter en bit delar vi upp oss då en del vill fortsätta till fots och en del vill ta en ridtur tillbaka. Jag har sett hästarna längs vägen, än en gång bundna utan vatten och skugga. Flera av dom var så rastlösa så att dom stod och ”nickade” med sina huvuden. Ett par killar från Australien som jag pratat med bestämmer sig för att rida. För en av dom är det första gången och eftersom jag nämnt att jag ridit tidigare frågar han mig om tips. Jag tänker tillbaka på alla gånger jag sett nybörjare dra hästen i munnen när dom känt att dom hamnat i obalans så jag ber honom hålla sig i sadeln.

Guiden till den andra gruppen följer med dom som vill rida. Och guiden till min grupp följer oss som vill fortsätta promenera ner. Vi återsamlas på parkeringen och killen berättar att ridturen gått bra, och att han hållit sig i sadeln som jag sa.

Tillbaka i byn Saty kliver vi av bussen och går en kort promenad till en familj där vi ska äta vår lunch. Plötsligt pekar min guide upp mot himlen. Över oss svävar en örn majestätiskt. Jag kan inte låta bli att tänka på hans artfränder som antagligen fortfarande sitter fastkedjade med en huva vid Kolsai Lake.
Till lunch blir det risrätten plov vilket är välbehövligt och jättegott.

Efter lunchen rullar vi vidare med våran minibuss. Jag tror vi körde runt 1,5 timme innan vi var framme vid Black Canyon. Och jag är förbluffad över hur landskapet förändrats under den relativt korta tiden. Det är som en annan värld.
Black Canyon är en del av Charyn Canyon, en kanjon som är runt 154 km lång. Floden som rinner där nere heter just Charyn.

Vi rullar vidare mot nästa del av Charyn Canyon.

Framme vid Moon Canyon. Även här blickar vi ner över floden.
Det blir ganska korta stopp vid utsiktsplatserna vid Black- och Moon Canyon, utan att vi känner oss stressade av guiden. Klockan börjar redan närma sig fem på eftermiddagen, och vi har en plats kvar att besöka innan solen går ner.
Så vi rullar vidare.