Hur ska jag få ihop inlägg om Panama City? Hur ska jag sätta ord och bilder till denna stad med sin intensiva trafik med tutandet och fåglar som låter exakt som när mina marsvin är upprörda? Väldigt förvirrande då min instinkt vid det ljudet är att hjälpa och trösta. Men ingen ville ha min hjälp och tröst.

Först måste jag ju nämna dessa bussar. Fd. skolbussar som köpts in från USA och går under namnet Diablos Rojos(röda djävlarna) Dom är privatägda och har dekorerats för att fånga potentiella passagerares uppmärksamhet.
Det körs även vanliga bussar, men dessa är betydligt mer sevärda. Som graffiti på hjul.

Och sen måste jag nämnda kontrasterna. Panama City är Gamla Stan, moderna byggnader, havet, kanalen, trafiken… Som om inte det vore nog så finns där även Metropolitan Natural Park som får dig att känna att du är långt, långt ifrån storstaden.

Det första jag gör är att bege mig till besökscentret för att betala inträde. 5 dollar kostar det för en vuxen turist att besöka denna 232 hektar stora park på egen hand. Det finns även guidade turer.
Det finns flera rutter att välja på som varierar i längd och svårighetsgrad. Personal visar på en karta vilka rutter som passar mig som vill ha dom lite längre och tuffare, och sedan är jag redo att ge mig iväg.

Jag börjar med Los Caobos Trail som är cirka 1 kilometer lång. Det är en del uppförsbacke men jag belönas rejält. Jag slår mig ner på en bänk och äter min medhavda frukost med den här utsikten. Ingen människa passerar utan det är bara jag, naturen och skyskraporna långt i fjärran. En av mina mest minnesvärda frukostar.

Vid slutet av Los Caobos tar jag vänster och följer en stig som går längs bilvägen. Den tar mig in på nästa led, La Cienaguita som går ihop med The Mono Titi Walk. Dom två tillsammans bildar en rutt på strax över 2 kilometer.
Det är ganska tidigt på morgonen och lite folk i parken. För det mesta är det bara jag och naturen, vilket jag älskar.

Ingen av rutterna är särskilt svåra i mitt tycke. Det är förvisso backar men underlaget är jämnt. Och att ta sig uppför backarna belönas än en gång med en vacker utsikt.

Jag tycker väldigt mycket om den här parken. Lugnt, tyst och rent. Det enda jag hade önskat annorlunda är bänkar på fler ställen.

Såg jag inga djur? Jo då. Helt plötsligt rasslar det till i buskaget bredvid mig och jag möter en vettskrämd aguitis blick. Den vänder och jag hinner se den lilla knoppen på baken innan den tar skydd.
Jag har fotat sådana innan på mitt hotellområde i Mexiko. I det här inlägget kan ni se dom.

Det gäller även att titta ner på marken, för där ser jag något som ser ut som en liten tarantella med hår på den stora baken och benen. Jag stirrar på den och fotar, men kamouflaget mot den bruna marken är väldigt bra så det blev inga bra bilder. Och jag vågar mig inte närmare. Tänk om den hoppar upp på mig. Tänk om jag skulle ha turen att den går upp på ett av dom gula löven på marken…
Men mina tankar avbryts när jag ser hur den från att ha stått stel av skräck flyr in under närmsta löv. Det här är spindelns hem och jag är besökare. Jag vill inte stressa den mer i förhoppningen att få en bra bild, så jag går vidare.

I slutet av rutten ser jag hur några människor blickar upp mot ett träd. Och högt däruppe ser man svarta apor, vrålapor skulle jag tro. Inte värt att fota på så långt avstånd men mäktigt att se. Speciellt när flocken börjar röra på sig. Man ser en gren böjas för att en apa tagit tag i den- och där släppte den taget om den andra grenen. Den böjda grenen rätas ut med apan som klänger sig fast vid den.
Dom korsar vägen ovanför våra huvuden och fortsätter in i skogen.

Det kan verka tråkigt att inte ha fått en bild av djuren. Men jag går därifrån och tycker att det är fint.
Det här är inga djur som lärt sig förknippa människor med mat och ser därför ingen som helst anledning att komma nära oss. Dom följer sin instinkt som är att överleva. Därför har det här genuina djurmötet satt sig i mitt hjärta och värmer det.