Först och viktigast av allt- Teija klarade operationen.
Det var frågan om en stor urinsten som behövde opereras bort då den inte gick att kissa ut. Och i värsta fall kunde den t.o.m ha växt fast i urinblåsan och därmed försvåra operationen. Teija hade livsgnistan kvar. Klart hon skulle få hjälp och en chans att leva vidare. Avlivning var aldrig ett alternativ trots att veterinären sa att det är ett stort ingrepp.
Tidigt på måndagen den 16:e klev jag in hos veterinären och han konstaterade att Teija såg pigg ut. Det fick han bevisat när han lyfte ett papper och Teija kastade sig upp från bordet mot mig och klättrade upp på min axel. Det var extremt tufft att se dom gå iväg med henne, och min instinkt var att springa efter och ta tillbaka henne.
Timmarna gick och jag kände mig lättad över att dom inte ringt, då borde hon åtminstone inte ha dött på operationsbordet. Jag kom tillbaka till veterinären tidigare än avtalad tid men fick komma in direkt, och fylldes av lycka blandat med oro när dom kom in med Teija.

-Ja det var skumt det här…

Det är INTE vad man vill höra från en veterinär. På en halv sekund hann jag måla upp ett katastrofscenario. Stenen satt fast, dom fick loss den men urinblåsan är så söndertrasad att det nog är bäst att säga hejdå och….

-Det fanns ingen sten.

Jag fick ur mig ett VA!? innan jag med gapande mun lyssnade vidare på veterinären. Min älskade tjej har tydligen struntat fullständigt i att stenen inte ska gå att kissa ut. För veterinären letade och tog för säkerhets skull nya röntgenbilder. Den är borta.
En glädjande nyhet förstås men samtidigt kände jag att detta ingrepp var så onödigt. Där låg min Teija rejält omtöcknad och med ett snitt på magen p.g.a en operation som inte behövdes. Jag klandrar inte veterinärerna för att dom inte tog en röntgenbild innan i och med att stenen var så stor och borde ha varit kvar där inne.
Min beslutsamhet att hålla henne vid liv blev om möjligt ännu starkare. Hon skulle inte dö p.g.a en operation hon kunde ha varit utan. Så grymt skulle ta mig fan livet inte vara.

Hemma fick hon sitta i en mindre bur med en filt på botten p.g.a att spån eller hö skulle kunna skada operationssåret. Som tur är verkade varken hon eller mitt andra marsvin Taika stressade över att vara isär.
Marsvin ska äta ofta, redan efter fyra timmar utan mat kan det bli problem. Eftersom Teija inte kunde ha något hö så fick jag vakna på natten för att mata henne. Jag höll mig vaken ganska sent på kvällarna, ställde larmet vid kvart över ett, matade och sedan gick jag till sängs igen för att vakna till jobbet 4.15. På morgonen satt vi i soffan. Teija åt hö medan jag övervakade henne och åt min frukost innan jag åkte till jobbet. Och mamma som bor nära mig kom under dagen för att ta hand om Teija så att jag kunde jobba.

För att stärka Teija ytterligare, och snabbt kunna mata på natten, matade jag med Critical Care. Critical Care är ett pulver som blandas med vatten och är fiber- och vitaminrikt.
Det har två egenskaper-rädda marsvin från svält/viktnedgång och driva mig till vansinne.
För hur jag än försöker så kladdar det. Känslan är som att ha uppblött, grön sand på händerna, soffan ja överallt.
Som om inte det vore nog tycker Taika också om det. Så varför inte ge henne lite från doseringssprutan tänkte jag en dag. När sprutan var tom och jag försökte fylla på vägrade hon släppa den med munnen. Hon satte sig nästan på baken så mycket drog hon i den och kastade med huvudet för att jag skulle släppa.

Steg för steg har allt gått vägen. Teija har kunnat få hö i buren igen så jag har fått sova. Teija har fått flytta tillbaka till den stora buren med Taika och sen några dagar har jag börjat minska på det smärtstillande.
Och som hon kämpat. Redan första kvällen hemma när hon fortfarande var omtöcknad efter operationen kände jag hennes framtassar mot mitt ben och hur hennes kropp spände sig. ”Nej,nej,nej” tänkte jag, för jag visste vad hon ville göra. Hon tänkte ta sats för att kasta sig upp och klättra upp på min axel. Inget ett omtöcknat marsvin med nyopererad mage ska göra. Men en sådan kämpe är hon, min Teija.

Innan detta hade jag något helt annat i tankarna, nämligen under min Egypten-resa. Helgen innan jag åkte träffade jag min faster och min kusin. Då berättade han att han skulle resa till Egypten med sin pappa. Vi jämförde våra resor och insåg att det var med samma bolag, samma stad och olika hotell som låg väldigt nära varandra. Men att dom skulle komma ett par veckor efter att jag åkt hem. Vi skojade om att jag skulle lämna en lapp eller så, antingen ute på ett gömställe eller i receptionen på deras hotell för att överraska hans pappa.
När dagen för deras avresa kom hördes vi av och han undrade om jag hade gömt något. Jag svarade att jag inte hade det och önskade en trevlig resa.

Jag hade inte gömt något. Vad jag hade gjort var att packa ner en presentpåse i min resväska och på plats fundera över vad man kan önska sig när man har all-inclusive men med en minibar som kostar. Jag kom fram till att dom ville ha en egyptisk ölsort som inte fanns i all-inclusiven på hotellet. Perfekt att koppla av med medan dom satt på balkongen. Så jag lade ner ett par burkar och ett rör med Pringles i påsen.
Sen har det varit en ivrig väntan innan jag fick meddelande från min kusin om att dom checkat in, fått höra i receptionen att det fanns något till dom- och påsen hade överlämnats.
En stor eloge till Vings trevliga personal nere i Hurghada som tog emot påsen från mig och såg till att allt blev så lyckat.