Jossu

Jakten på bergsutsikt

Återigen från min Sydkorea-resa i april, närmare bestämt till min födelsedag.
Seoul är något så ovanligt som en huvudstad med en nationalpark. Så när det för en gångs skull blev en mulen dag tänkte jag att det var som gjort för en vandring i Bukhansan National Park. När man ska vandra där skulle jag rekommendera en jäkla kondition(om man tar dom tuffare vägarna), mycket vatten, bra vandringsskor och ett hum om vart man ska gå. Jag hade bara bra vandringsskor. Och minnet av bilderna på vandringsleden till Baegundae, det högsta berget med sina 836,5 meter, där folk köade för att få ta sig upp. Dit tänkte jag inte gå. Jag ville ha köfritt och lugnt.

Jag hoppar av vid metrostationen Yeonsinnae och går en bra bit för att komma in i nationalparken. Där inne tar jag en väg som går norrut och senare mer inåt mot parken. Det är en relativt lätt väg att gå och jag njuter av den friska luften och lugnet. När jag senare kommer fram till en plats där vägen delar sig och läser på skyltarna så lockas jag av ordet ”peak” som borde innebära bergsutsikten jag är ute efter. Och visst börjar det se lovande ut?

Jag har gått en bit till och nått en rejäl utmaning. Uppför, uppför och ännu mera uppför på stora stenar. Jag tar bit för bit, känner efter att stenen jag satt min fot på sitter fast innan jag lägger vikten på den och gör ofta pauser. Här får jag också stifta bekantskap med nationalparkens djurliv. I en buske ser jag en fasan smyga omkring och senare ser jag en ekorre skutta fram längs en klippa. Den ser inte ut som våran sort utan har ränder på ryggen. Här på hemmaplan har jag googlat och det måste ha varit en Sibirisk Jordekorre jag såg.

Efter en massa steg och pauser kommer jag äntligen fram till en utsiktsplats där jag kan ta en lite längre vila. Och utmana mig själv ytterligare genom att gå ut på klipporna och fota. När jag är ute på klippor så här högt upp inbillar jag mig att jag ska snubbla och rulla ner för kanten. Men jag håller mig på benen och funderar på vart jag ska ta vägen här näst.

Egentligen vill jag gå ner. Men det låter ju inte kul att gå tillbaka samma väg, och jag är ju nyfiken på vad som finns längre fram. Så jag samlar krafter och går vidare. Och ”längre fram” visar sig innebära ännu mera uppför.

Men vilka vyer, trots den molniga dagen. Platsen jag tagit mig upp till tror jag är Hyangnobong Peak.

Och nu får det vara nog. Vid nästa karta och vägskäl går jag inte mot vägen där det står ”peak” utan mot vägen som leder utåt, och nedåt. Utanför parken är jag nöjd och stolt över att ha utmanat mig, men också väldigt glad att få gå på plan mark igen.

22 kommentarer

  2. Förstår att du fick en rejäl promenad! Om den här nationalparken vet jag att bloggen 4000 mil skrev för några år sedan. Jag tycker du jobbade på otroligt bra och fick riktigt fina utsikter trots molnen, som vanligt kan man ju inte påverka vädret och tur är kanske det…

    Gilla

    Svara

    • Hade det varit en solig dag hade jag inte orkat då det var runt 26 grader. Så trots att molnen försämrade sikten så var jag glad över dom.

      Gilla

      Svara

  3. Vilken bestigning du gjorde och så vackert det var från höjderna.

    Tyvärr kan man ju inte bestämma över vädret. Som känns väldigt ledsamt ibland 😉😀.

    Men dina bilder visar ändå hur vackert det var där.

    Ha en bra lördag.

    Carin

    Gilla

    Svara

    • Den här sommaren hade jag velat bestämma över vädret och få några riktigt varma, soliga helger med solande och bad. Men det är som du säger, det går tyvärr inte.

      Gilla

      Svara

  4. Men vilket äventyr och bra jobbat i att utmana dig själv med detta. Vilken härlig belöning med dem fina vyerna och djurbesöken 😀

    Gilla

    Svara

  5. Duktig tjej! Var du där alldeles ensam eller fanns det fler personer som ville uppleva samma sak som du?

    Utsikterna var ju helt fantastiska, så det var absolut värt besväret om man säger så.

    Men du, vad är det där gula som sitter på muren på nästsista bilden? Oavsett vad det är – bra fångat:-)

    Gilla

    Svara

    • Visst mötte jag och blev passerad av flera personer men det var absolut inga köer som jag så gärna ville undvika. Större delen av den här långa promenaden såg jag inga människor alls.

      Det är en liten larv som tog sig fram längs en stolpe.

      Gilla

      Svara

  13. Det gjorde du bra i värmen och en riktigt fin utsikt fick du också. Härligt att komma upp en bit, bort från avgaserna. Vi besökte Jinkwansa templet som drivs av kvinnor och ligger högt uppe i bergen, inte så långt från där du var.

    Gilla

    Svara

Lämna ett svar till Anni Avbryt svar