Hemma igen med i huvudsak positiva men även negativa minnen…
En kameltur i öknen kändes som en dröm, men vore det en dröm för mig och en mardröm för kamelen? När jag under en två-dagarstur i Södra Tunisien fick möjligheten att rida kamel en liten bit i Saharaöknen lockade förstås tanken. Men efter lite googlande blev lockelsen mindre och mindre. Bland många resebloggare anses det vara en fantastisk upplevelse där kamelerna tas väl hand om. Men att använda dessa bloggare, som dessutom kanske åkt dit i betalt samarbete, känns ju inte som en säker källa.
Djurrättsorganisationerna ger en annan bild, bl.a. att det händer att kamelerna plågats på olika sätt för att bli lydiga. Ett citat från World Animal Protection Sveriges sida fångade mig.

”De kan också ha träpinnar, så kallat näspinnar, som genomborras i deras nos eller överläpp för att hålla fast dem, vilket lätt kan bli sårigt och infekterat”

Jag tittade inte närmare på någon kamel under min resa men nog såg jag att det fanns något vid deras nos. Precis det har jag sett i vissa bloggares inlägg om kamelerna som tas så väl hand om. Utan att vara någon kamelexpert, är det någon som tror att kamelerna mår bra av att få sin näspiercing och att bli kontrollerade genom den? Och hur lätt kan det inte bli infekterat i värmen?

Nedan ser ni en kamel vid sevärdheten Onk Jemal bunden via sin piercing. På samma ställe såg jag en förare som svängde med repet till näspiercingen medan han gick och kamelen som ryckte till varje gång repet sträcktes ut.

Tillbaka till dagen då jag sitter på bussen mot vårat hotell och vartifrån vi senare ska åka mot öknen. Då har jag hittills inte sett någon kamel då turen till Onk Jemal var först dagen efter. Guiden frågar om jag vill åka med men jag säger att jag inte tänker rida på någon kamel. Jag erbjuds ett annat alternativ så jag tackar ja. Väl på plats visar sig det andra alternativet vara en hästdragen vagn. Tveksamt tittar jag på hästen. Fin i hullet. Hovarna ser välskötta ut. Bettet sitter bra. Jag tänker på den gången jag åkte häst och vagn på ridskolan och försöker avgöra om vikten av oss är hanterbar för hästen. Det känns rätt, så jag kliver på.
När vi ger oss iväg vänder jag blicken mot kamelerna, och det är då jag får se dom för första gången. Näspiercingarna på ledarkamelerna. Och då känns valet att avstå från kamelridning helt rätt.

Våran kusk har ingen piska och manar inte på hästen utan den får skritta på i sin takt, och ibland väljer den självmant att trava. Jag slappnar av då jag inser att den verkar energisk och inte verkar ha problem med vikten av oss. När vi kliver ur för att fota passar jag på att gå fram och hälsa på hästen. Jag låter den nosa på min hand och för sedan försiktigt handen längs pannan och vidare mot tränset för att kontrollera att det inte sitter åt för hårt. Det sitter bra och jag ser ingen reaktion på smärta som skulle tyda på skavsår.

Som ni ser var vi ute på lite egna vägar. Men det gjorde ingenting. Det viktigaste var att det var lite sand där vi körde så att hästen inte fick det för tungt utan bibehöll sin energi.
Jag hade önskat att vi hade åkt med jeep och därmed kommit djupare in i öknen, för nu såg vi staden bakom oss och jag hade velat ha känslan av att vara mitt ute i ingenstans- utan att några djur skulle behöva göra den långa resan.