Kappadokien hade funnits på min ”vill se-lista” senaste tiden. Men med tanke på avståndet mellan Side som ligger vid kusten och området som ligger ungefär mitt i Turkiet så tog jag för givet att Kappadokien skulle få bli en enskild resa längre fram. Men när jag tittade på vilka turer som anordnas för att få inspiration så såg jag till min förvåning att Kappadokien fanns med. Inte som dagstur, för det är omöjligt med tanke på att avståndet är runt 500 km, men för två eller tre dagar. Jag valde tvådagarsturen. För den som lockas av tredagarsturen hänvisar jag till företagets hemsida för information om pris och vad den innehåller utöver det tvådagarsturen gör.
Jag valde att boka resan med ExcursionSide via deras hemsida. Där stod det att dom skulle möta mig på mitt hotell för betalning och biljett. Men ett par dagar innan turen fick jag mail om att jag istället betala på bussen till Kappadokien. Hur som helst, ingen betalning i förskott på nätet. I mailet stod även information om resan och en önskan om mitt rumsnummer.

På avresedagen rullar en minibuss in framför mitt hotell. Chauffören har en lista där mitt rumsnummer står med, så att han trots sin dåliga engelska får med rätt person. Minibussen plockar upp fler personer vid olika hotell innan den åker till en bensinstation där vi får gå in i en stor buss där flera andra redan sitter. Det är den bussen som tar oss till Kappadokien. Snart framgår det att turisterna består av endast ryssar, och så jag. En ensam finländare bland ryssar… Men guiden skämmer bort mig genom att översätta allt han säger till engelska för att jag ska förstå. Glatt ovetande om att min hjärna är för trött för att hänga med och istället tänker ”oj vad många ord han kan”. Jag hade aldrig kunnat prata så länge, ens om mig själv.
Min största oro då är att detta är en sån där duktig grupp. Som går på led efter guiden medan jag försöker hålla mig ifrån att springa åt sidan och hamna flera meter ifrån för att jag hittat något intressant att fota.

Efter några stopp, bl.a för en i mitt tycke medioker frukost med alldeles för mycket folk, så börjar vi närma oss vår första sevärdhet Saratli Kirkgöz. En underjordisk stad som användes som tillflyktsort av kristna från romarna. Min favoritplats där fick tyvärr inte fotas, en underjordisk kyrka med vackra fresker. Vi avslutar med att fota utsikten medan böneutropet ekar över landskapet.
Som ni ser är en mulen dag, perfekt för alla promenader som väntar oss.

Nästa stopp blir Imagination Valley . Och här inser jag att jag har hamnat i precis rätt grupp. Vi följer snällt en liten bit innan en del av oss börjar dra sig iväg till sidan av för egna äventyr. Vi hittar våra egna platser vi bara måste fota medan guiden går med resten av gruppen och sedan stannar för att vänta in oss, eller ropa in oss. Namnet Imagination Valley ska visst komma från att vissa av klipporna föreställer djur och människor, och att man därmed kan tänka på vad dom kan likna. Själv har jag fullt upp med att tänka på hur jag ska ta mig fram upp och nerför vissa av stigarna. Men med hjälp av att ta stöd mot klipporna, en vänlig ryska som räcker mig handen för att dra upp mig för en backe och guiden som håller i oss på vägen ner så klarar jag mig. Till slut är alla med in i bussen, redo för nästa stopp. Vilket kommer i nästa inlägg, för nu blev det väldigt mycket text.