Jossu

Grottstad med fyrfota sällskap

Mitt besök i Uplistsikhe blev lite annorlunda mot andras. Jag fick till min förvåning sällskap av en, stundtals två hundar. Dom följde med från parkeringen, och när vi kom fram till dom långa trapporna som gick genom tunneln tänkte jag att dom skulle bli avskräckta och vända tillbaka. Men inte då.

Här har vi mina två fina följeslagare. Till vänster en lugn hane med avklippta öron och till höger en vildare, antagligen yngre, hane.

Mysiga småproblem som att jag ville fota medan den vilde ställde sig på bakbenen och hade frambenen mot mig för att få uppmärksamhet, eller lekpauser vid mina ben så att jag inte kunde röra mig framåt förgyllde bara besöket.

Sevärdheten vi njöt av heter alltså Uplistsikhe och ligger ca 10 kilometer ifrån staden Gori vid floden Mtkvari. Staden började byggas runt 6000 f. Kr och var bebodd t.o.m 1240 då mongolerna attackerade den. Som mest bodde här 20 000 personer.
Idag finns bara ungefär hälften av staden kvar. Den drabbades nämligen av ett jordskalv år 1920.

Dags för lekpaus medan jag passar på att vila benen i väntan på att dom ska bli klara och lägga sig hos mig för lite klappande innan vi går vidare.

Båda verkar uppskatta utsikten över det georgiska landskapet, över bergen och floden där en flock får går och betar. Den vilde får syn på en annan hund och springer iväg på egna äventyr. Vi andra går vidare och snart kommer han springande mot oss med full fart, väldigt nöjd över att ha återfunnit oss.

Nu är den vilde på vift igen. Den lugne stannar då och då för att låta andra turister hälsa på honom men följer sedan troget efter mig. Jag drabbas som så ofta av mitt dåliga lokalsinne när jag försöker hitta ut. Jag irrar runt med hunden efter mig och stannar ibland för att jag märker att han börjar bli trött och behöver vila. Efter ett bra tag hittar vi en väg ut och går mot floden för att ta en promenad. Vi går inte alltför långt för jag ser flocken med får och vet inte hur en eventuell vallhund reagerar om jag, eller min fyrbenta vän, kommer för nära.

Tillbaka på parkeringen är det dags att säga farväl av denna goa hund men inte farväl till minnet av honom. Jag såg nästan framför mig hur dom två och jag spenderade dagarna hos mig, hur vi slappade framför tv:n medan jag klappade på dom. Även om jag visste att två gatuhundar i en etta antagligen hade blivit stressade inom 5 minuter.
Dessa två kommer vara i mina tankar länge, länge.

21 kommentarer

  4. Vilka häftiga grottboningar och vilken fin upplevelse du fick tillsammans med dina trogna följeslagare! Ibland blir det upplevelsen och inte själva sevärdheten som blir den största behållningen.

    Gilla

    Svara

    • Inte jag heller innan jag började söka efter olika sevärdheter att förgylla resan med.
      Det visade sig att Georgien har fler grottstäder. Vardzia och David Gareja var två stycken jag hittade och övervägde, men denna låg närmast Tbilisi och gick att kombinera med en annan plats jag var nyfiken på.

      Jag har sett era bilder från Kappadokien tidigare, och den platsen har utan tvekan hamnat på min bucket list. Det ser jättefint ut.

      Gilla

      Svara

  13. Fantastiskt att via dig få komma med hit. Och fint med de två hundarna som ville hänga med.
    Detta är en trakt jag vet ytterst lite om och har läst ett par gånger nu för att förstå mer. Du berättar så bra och bilderna är helt enastående.
    Ett fascinerande landskap.

    Gilla

    Svara

    • Dom var helt underbara båda två. Det var en stor glädje att ha dom kring mig.
      Tror tyvärr att åtminstone den vildare av dom är hemlös. Jag såg väldigt många hundar ute på gatorna och alla dom hade en likadan gul bricka i örat som han hade.
      Den andre kanske har ett hem, för jag tänker att man inte brukar lägga tid och pengar på att kupera öronen på en gatuhund.

      Gilla

      Svara

Lämna ett svar till Lena i Wales och Spanien Avbryt svar