Det vänder

Sist jag skrev ett inlägg var det måndagen efter min älskade Tähtis död. Jag var så glad att jag inte somnade under natten utan höll mig vaken trots min väldiga trötthet. Så att jag kunde finnas där och se till att hon höll sig så varm som möjligt, stötta henne när hon blev svag och se till att jag och hennes marsvinskompisar fanns där när hon somnade in. Jag var också glad att jag lagt tiden och pengarna på operationen, för att avliva utan att ge henne en chans hade jag inte kunnat leva med.
Samt att jag hade två marsvin kvar att leva för.

Men det var det enda jag kunde glädjas åt. Kan ni förstå frustrationen att en tand tar död på den ni älskar? Att se den ni älskar sluta äta och veta att om hon bara svalde så skulle det finnas hopp och nog gå att lösa. Men hon försöker inte ens svälja. Allt ni matar med ser ni rinna ut ur munnen och slutligen ser ni krafterna försvinna.
Att förlora ett marsvin när det inte är av ålderdom är den värsta känslan jag kan uppleva. Det är givetvis smärtsamt när marsvinen somnat in p.g.a ålder också. Men då slipper jag åtminstone gå runt med frågan: Kunde jag gjort mer? Borde jag åkt med henne till närmsta öppna djursjukhus 2,5 timme bort? Kunde det skett mirakel och dom på något sätt fått henne att svälja? Jag kan ju tyvärr inte få veta vad marsvinet vill och tror är bäst utan beslutet ligger helt på mig.

Jag stannade hemma från jobbet den måndagen och grät. Det gick nog inte en halvtimme vaken tid utan att mina tårar rann. Och inte blev det bättre av att allt verkade påminna om henne. Sängen hon somnade in på, i frysen låg påsen med pulvret jag försökte stödmata med, när jag skulle googla dök alla mina desperata sökningar upp, på köksbordet låg en paprika som hon hade älskat att äta…

Men hålet i bröstkorgen har blivit till ”bara” en klump sorg. Nu befinner jag mig i Georgiens huvudstad Tbilisi och tanken är att bloggen ska börja fyllas med Georgien-inlägg och mera positivitet.

Jag ger er en liten smygtitt på hur denna molniga dag sett ut.

19 kommentarer

  1. Det är väldigt tufft att förlora ett husdjur och sorg tar tid.
    Hoppas du får bra dagar i Georgien och Tbilisi. Där har Husse varit för många år sedan.

    Gilla

  2. Jag beklagar din förlust, alltid så sorgligt när ens husdjur dör. Kommer aldrig att glömma när jag valde att ta hem en veterinär för att avliva vår sjuka katt, som skulle ha fyllt 18 år bara några veckor senare, jag fick ha henne i famnen… det var nog ett av det värsta jag varit med om, hon var ju som en familjemedlem i alla år!
    Fina foton från Georgien!

    Gilla

  3. Nog är det tufft och sorgligt att förlora ett husdjur, som är en familjemedlem, men ändå skönt att du var hemma när det hände och inte på resande fot. Nu hoppas jag du får fina dagar i Georgien, som verkar vara ett riktigt spännande land.

    Gilla

  4. Förstår precis vad du går igenom, då vi mist två katter. Nu får du försöka njuta av din resa och med din blogg sprider du glädje till oss andra. Kram

    Gilla

  5. Beklagar verkligen! Så hemskt att förlora en familjemedlem. Håller med om att det är otroligt jobbigt när de dör på grund av annat än åldern. Man känner sig så maktlös…
    Så fint av dig att låta hennes marsvinskompisar vara där in i det sista ❤

    Gilla

  6. Så sorgligt men du gjorde allt du kunde. Och visst är sorgen stor och saknaden likaså..Minns ju att du ville resa till Gergien och är där när du skriver detta inlägg.
    Helt fantastiskt, Jag är så imponerad och gläds över de resor du gör och att du bara ser möjligheter i att resa, Och att du gör det för din del på på egen hand. (Har också förr rest mycket på egen hand och kan känna igen mig)
    Funderade på hur du bokade Georgien med resa och hotell. Var det helt på egen hand eller via en resebyrå.
    Ska nu läsa nästa inlägg ochc kanske får jag då veta.

    Gilla

    • Tack snälla Ditte för dina fina ord. Jag brukar använda mig av Tickets hemsida och boka både flyg och hotell, och så blev det även denna gång.

      Gilla

Lämna ett svar till Alice Avbryt svar