Förra onsdagen började Tähti, mitt ena marsvin, vägra äta viss mat. Jag avvaktade då hon ändå åt bl.a hö som ändå är den viktigaste födan. Men så sluta hon äta helt. Och då började helvetet.

Jag har haft dåligt samvete när jag lagt mig för att sova. För borde jag inte försöka mata henne lite mer istället?
Jag har haft dåligt samvete när jag har ätit.
Jag har haft dåligt samvete när jag åkt till jobbet.
Jag har haft dåligt samvete när jag gett dom andra marsvinen mat. Tähti kom ivrigt framspringande varje gång men insåg besviket att hon inte kunde äta.
Jag har haft dåligt samvete när jag tvingat i Tähti mat.
Jag har haft dåligt samvete för att jag inte lagt tillräckligt mycket tid på dom andra marsvinen.

Det har varit dagar fyllda med dåligt samvete, psykisk utmattning och max 4 timmars sömn i rad. För sen skulle jag upp och mata. Jag har gråtit av trötthet och oro när jag gått och lagt mig. Stressat på jobbet för att hinna hem och mata. Lagt 45 minuter på att mata en bångstyrig Tähti för att sedan kasta i mig min frukost på en minut. Tähti är en bestämd dam, så när hon kom åt knuffade hon bort doseringssprutan med framtassen. Gulligt egentligen, men inte just då.

Det jag matat med heter Critical care, ett slags pulver som blandas med vatten. Och trots nyttan med det och att jag är tacksam för att det finns hatar jag den innerligt. Lukten påminner mig om sjukdom, stress och död. För att inte tala om att blandningen kletar ner överallt så det känns som lukten etsar sig fast i en.

Veterinärerna har fullt upp så jag fick inte tid förrän i måndags. Tähti magrade så i ren desperation tänkte jag ta henne till Göteborg, 2,5 timme bort. En klinik som ska vara duktiga på marsvin. Men dit var det 3 veckors väntetid. Som tur är hittade jag ett tips på nätet om att havremjöl var energirikt och bra för att få marsvin att gå upp i vikt, och det hjälpte. Vi höll ut till på måndagen och åkte in till veterinären. Jag var nervös över ifall dom inte skulle kunna hjälpa utan behöva skicka oss till kliniken i Göteborg med så lång väntetid.

Veterinären var jättebra. Hon var försiktig, talade lugnande till Tähti. Inte för att det hjälpte. Tähti försökte fly till mig så fort hon fick chansen, så hon fick sitta i min famn när hon inte behövde vara skötbordet.Tähti vägdes och var ”bara” lite avmagrad. Veterinären sa att jag gjort helt rätt med vilken mat jag gav så det kändes bra att höra.
Sedan undersökte hon tänderna. Även dom såg bra ut.
Hon anade att Tähti hade något problem med magen och skrev två mediciner jag skulle köpa. Och vi är välsignade, för veterinären verkar ha hittat helt rätt.

Tähti började äta lite redan när vi kom hem, utan medicin. Men så försämrades hon senare på kvällen så jag började ge medicin. Och sedan dess har hon ätit jättebra. Jag har provat att sluta med medicinen som skulle tas vid behov och hon har fortsatt äta bra. Så den medicinen ska jag avstå ifrån nu.
Den andra medicinen ska tas fram till lördag och sedan får vi se hur det artar sig. Det känns ändå tryggt att veta vilken medicin som fungerar och att det därmed kanske kan ge veterinären ledtrådar om vad som är fel. Och att jag kan börja med den igen så hon äter själv fram till ev. kommande veterinärbesök. Men förhoppningsvis är det här över nu och hon får vara hemma, frisk och glad.

Det har varit så skönt den tid jag haft att kunna ”fly” till bloggen och skriva om annat, och läsa era bloggar. Det behövdes när i princip allt kretsade kring marsvin och jag haft väldigt lite egentid.

Tähti har trots sin bångstyrighet varit väldigt go och gett uppmuntrande pussar som gett mig nya krafter att kämpa. Min älskade tjej.