Jag och Istanbul alltså… Jag har hittills haft fyra stopovers där. Två gånger har jag sovit över i Arnavutköy. Ett område i närheten av flygplatsen som erbjuder besökare backar, moskèer, män som stannar sina bilar för att flirta, butiker och restauranger-that`s it. Det finns en anledning att jag inte visat en enda bild därifrån hittills. Men ändå är det där jag känner mig som mest hemma i Istanbul. Galet.
Och då har jag ändå inte lyckats hitta ett hotell där jag känner mig hemma. Arnavutköys hotell är egentligen underbara. Snygg design, bra pris, jag har haft en liten uteplats på det ena hotellet och fått frukost levererat till rummet på det andra, men problemet är att det inte verkar vara det minsta isolerat. Åtminstone inte dom två jag bott på.

Tavlan i mitt hotellrum blev jag väldigt förtjust i. Men det var en klen tröst när nattsömnen stördes av flygen som passerade. När det gällde ljudnivån kände jag att jag lika gärna kunde ha sovit på gatan.

Men jakten fortsätter, för när jag åker från Peru i höst blir det en omväg med ännu en stop over i Arnavutköy. Och då ska jag till metrostationen och åter möta Bendödar-backen. Alltså bilden säger ju en del, och då har jag inte ens nått toppen av den.

Under min resa till Sydney hade jag två stop overs i Istanbul. På ditvägen låg flygtiderna så att jag kom jättesent på kvällen och åkte nästa dag på förmiddagen, och då sov jag i Arnavutköy.
Men på hemvägen ankom jag redan vid 11 på förmiddagen och skulle inte åka förrän nästa förmiddag. Och då passade det perfekt att åka in till dom centrala delarna.

Jag går ut till metrostationen vid flygplatsen och möts av denna moskè och grått väder. Jag hade först planerat en inomhusaktivitet, kanske Topkapi Palace. Men när jag läste att det skulle kosta ungefär 55 euro gjorde jag om mina planer.

Jag har bara med mig handväska så jag kan ge mig ut på sightseeing direkt, utan att checka in på hotellet och lämna av saker innan. Mitt första måste är Galata Tower, som jag aldrig sett innan.
Det byggdes år 1348 men har renoverats många gånger sen dess. Med tanke på att det ligger uppe på en kulle och är 67 meter högt kan jag tänka mig att man ser långt, vilket var ett måste då tornet byggdes för att användas som vakttorn. Idag är det ett museum, och den som är nyfiken på utsikten kan ta sig upp i tornet och beundra den.

Därifrån tar jag mig vidare till området Sultanahmet som jag besökte under mitt första besök i Istanbul. Då var jag inne i Hagia Sofia, bilderna kan ni se här.
Idag är humöret inte på topp. Jag är trött sen den långa resan, det spöregnar större delen av tiden vilket såklart drar ner humöret även om jag är glad över att ha mitt paraply med mig, och så försäljare som ska ”hjälpa” mig genom att peka ut entrèn till Hagia Sofia eller moskèn för att sedan försöka locka mig till deras butik när dom inser att jag inte är på väg dit.
Jag är nöjd över att ha fått se mer av Sultanahmet, men nu skriker kroppen efter vila, mat och regnfritt. Dags att åka med metron mot hotellet.

Att jag är trött bevisas av att jag inte tänkte på att ta en enda bild på hotellet. Och det är ett så bra hotell! Underbara Tempo Hotel Caglayan.
Stort, fräscht rum. Tyst så jag får sova ut ordentligt. Jättetrevlig personal. Och det bästa av allt-jag slipper ge mig ut för att hitta en restaurang i detta mindre turistiga område där jag är osäker på om det ens finns menyer på engelska. För med mig till rummet får jag en meny från en restaurang, ringer receptionen som hjälper mig att ringa och beställa maten och den levereras upp till mitt rum. Och det är ett bra pris och jättegod mat. För första gången testar jag lahmacun, som bäst kan beskrivas som en turskisk köttfärspizza med tunn botten.

Jag bokade hotellet för att kunna ta mig till en metrostation där jag kunde åka direkt till flygplatsen utan att behöva byta tåg. Men det där avståndet till metro-stationen som jag tänkte var hanterbar visade sig vara tuff. För det är backar som får Bendödar-backen i Arnavutköy att framstå som himmelriket. Men jag är ju för envis för att ens tänka tanken att vinka in en taxi.
Läget är inte bra. Men jag kan inte låta bli att drömma mig tillbaka till hotellet. Där hittade jag hem.