Det är gjort. Min resa till Nepal är avbokad.
Jag såg framför mig, om jag nu kunnat ta mig dit, hur jag hade varit ständigt orolig och tittat i mobilen för att se hur läget i Dubai var och om jag skulle kunna ta mig hem. Och vad är det för semester?
Som tur är hade jag tecknat TicketGaranti, avbokningsskyddet som Ticket erbjuder sina resenärer. Så jag slapp vänta och hoppas att flygbolaget Emirates skulle ställa in för att få pengarna tillbaka. Jag kontaktade Ticket via ett kontaktformulär, ett möjlighet att skicka mail till dom när det gäller vissa ärenden. Jag ville inte sitta i telefonkö, eller hamna före någon som kanske var fast i något land och därmed i större behov av hjälp. Jag blev förvånad över det snabba svaret, så nu är det redan klart och jag väntar på återbetalningen.
Självrisken kostade mig närmare 1300, men det var det värt.

Tänk, förra årets födelsedagsresa blev till kaos då flygbolaget inte informerade om tidtabellsändring och Las Vegas blev till en väldigt spontan resa till Venedig. Och nu Katmandu som blir till, om allt går som det ska,…. Ja ni får se. Med allt drama i världen och mitt liv räknar jag inte med något längre. Det kanske slutar med ett inlägg från Göteborg.

Nåväl, tillbaka till lugnare, varmare tider igen- min resa i Sydney.

Min promenad från hotellet har tagit mig till Sydneys hamn. Framför mig båtar och ett stort kryssningsfartyg som väntar på sina passagerare. Till höger folkvimlet som rör sig förbi barer, restauranger, souvenirbutiker och glasstånd för att komma ut till operahuset. Jag älskar ”höger” och tar den vägen flera gånger under min resa.
Men jag älskar ”vänster” lika mycket, och nu ska jag försöka få er att förstå varför.

Så, till vänster mot den lilla parken där jag kan vila benen på en bänk och titta på ibis-fåglar. Mitt hotell ligger cirka en halvtimmes promenad från hamnen, så det känns skönt med lite vila innan jag fortsätter. Jag har köpt ett Opal-kort, vilket används i kollektivtrafiken, men jag åker ändå aldrig kollektivt från mitt hotell in till hamnen. Jag känner ingen stress att ta mig in dit utan är nöjd med att lugnt gå längs Pitt Street i riktning ner mot hamnen.
Jag tycker Sydney är en jättetrevlig stad att upptäcka till fots. Så jag använder bara mitt Opal-card när jag besöker Bondi Beach och när jag tar tåget till och från flygplatsen.

Från parken tar jag trappor upp till området The Rocks.

Citat från min reseguide-bok från Lonely Planet: Sydneys första europeiska bosättning vid The Rocks var en eländig, överbefolkad plats. Invånarna plaskade fram genom öppna avlopp och i gränderna frodades sjukdomar, prostitution, fylla och brottslighet.

Som tur är har The Rocks utvecklats till det bättre. I gränderna frodas snarare uteserveringar och gallerier. Och det känns inte det minsta eländigt.

Här och var finns byggnader som bidrar till att bibehålla den historiska atmosfären. Husen som står på rad byggdes 1850-1861.
Robert Campbell föddes i Skottland år 1769 och flyttade som 27-åring till Kolkata i Indien för att jobba som försäljare med sin bror inom familjens företag. År 1798 reste Robert med en last till Sydney, och två år senare flyttade han till staden. Han fortsatte att jobba som försäljare och importerade te, kaffe, socker, kläder och andra varor från Indien.
Det var hans söner som bestämde att husen skulle byggas för att användas som lagerlokaler åt dom importerade varorna.
Därför går husen än idag under namnet Campbell`s Stores, trots att dom används som gallerier, restauranger och event-lokaler. På andra sidan ger dom sina gäster en fin utsikt över vattnet och operahuset.

Jag fortsätter promenera, och fotar operahuset. Jag har stått vid det tidigare och fotat, men det är nu på avstånd som jag tycker att jag får bäst bilder, och blir mer imponerad av det. Bilden är inzoomad men även på större avstånd är det praktfullt.
Slutligen når jag Sydney Harbour Bridge som tar sig över till Milsons Point. Under den färdas båtar, på den rör sig fotgängare, cyklister, bilar och tåg. Och den som vågar kan ge sig ut på en Bridge-climb där en guide tar med gästerna längs brons bågar som på sin högsta punkt är 134 meter över vattnet.
Jag vänder tillbaka men kommer ha anledning att återkomma till The Rocks…

… För jag vill inte missa marknaden som är under helgerna. Första gången jag besöker den är på en fredag. Redan då finns en del försäljare men jag bestämmer mig för att återkomma dagen efter för att se om det utökats, och det har det verkligen gjort.
Jag går runt bland hantverk och konstverk. Känner dofterna av paella, japansk mat och allt annat som erbjuds. Här kan den som vill smaka på australiensiska djur som känguru, i torkad variant eller köpa en grillad köttbit från ett av stånden.
Jag väljer istället en nacho-tallrik med chips och jättegott, mört kött som toppats med pico de gallo, guacamole och någon annan sås- ljuvligt!
Jag köper även med mig ett par Pastel de Nata, portugisiska bakverk.

Den största anledningen till att jag besökt marknaden är i hopp om att hitta en magnet på en vombat. Jag har besökt butik efter butik i Sydney Harbour utan att hitta någon magnet som känns rätt, och flera av butikerna verkar dessutom vara nästan kopior av varandra när det gäller utbud.
På fredagens marknad såg jag en magnet med en kakadua och är lite arg på mig själv för att jag inte köpte den. Det är ju inte en vombat som jag tänkte mig men jag tyckte ändå om den jättemycket. Stilen på den och på dom andra magneterna föll mig verkligen i smaken.
Då får jag se försäljaren och går fram för att leta efter kakaduan. När jag hittat magneten och räckt över pengarna ser jag att hon har ett större utbud idag- och där är vombaten.
Jag kan inte tänka mig att gå därifrån utan vare sig vombaten eller kakaduan, då dom symboliserar underbara ögonblick under min resa. Jag tittar på skylten där det står att magneterna kostar 6 dollar styck eller tre för 15 dollar.
Mina ögon fastnar på en magnet med en kookaburra. Ni kanske minns att en sådan snodde åt sig en del av min bakelse?
Det är ju också ett minne som jag ler åt, så visst ska kookaburran också med.
Jag räcker över ytterligare en femdollarssedel och vi samtalar lite innan jag går vidare, pirrig i kroppen av glädje över mina köp.

Så nu sitter dom på mitt kylskåp och sprider glädje inom mig.