Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna, kom seglande från Sydost-Asien för minst 50000 år sedan. Det låter som en väldigt lång segling, men låga havsnivåer gjorde att världen då såg annorlunda ut. Java, Sumatra och Borneo tillhörde det asiatiska fastlandet. Och Australiens fastland satt ihop med Nya Guinea och Tasmanien. Dom utgjorde en kontinent som hette Sahul. För cirka 12000 år sedan hade havsnivån höjts så pass att Bass sund och Torres sund återskapats och därmed var Australiens fastland åter separerat från Tasmanien och Nya Guinea.

Aboriginerna var ett jägar- och samlarfolk som levde som nomader för att öka chansen att finna föda. Australiens isolerade läge gjorde att dom fick leva i fred under lång tid. Men 1770 ankom britten James Cook till Warrane, det aboriginska namnet för det som idag är Sydney Harbour. Då bodde runt tretusen aboriginer i Sydney-området. Dessa var från tre olika stammar som talade var sitt språk.
På kontinenten bodde runt 750 000 aboriginer och över 250 språk talades fördelat på hundratals stammar.
Britterna ansåg dock att det var ett ingenmansland, påbörjade koloniseringen och trängde bort aboriginerna från sina marker. Aboriginer dödades i konflikter som uppstod, eller av sjukdomar som britterna tagit dit. Antalet aboriginer minskade drastiskt och på Tasmanien utplånades alla helaboriginer.
Idag utgör aboriginerna 2-3% av Australiens befolkning.

Mellan 1910 och 1969 togs omkring 100 000 aboriginska barn ifrån sina föräldrar, i huvudsak barn med en vit förälder. Tanken var att dom skulle anpassas till det ”vita” samhället genom att bo på barnhem, institutioner eller hos vita fosterföräldrar där dom inte fick tala sitt modersmål eller utöva sin kultur. Denna politik går under det passande namnet Den stulna generationen.

Först 1963 började aboriginer räknas med i invånarantalet, och fick rösträtt i landet som ursprungligen var deras.

En aborigin spelar på en didgeridoo i Sydney Harbour.



Jag vaknar tidigt den 4 februari, en dag som väntas bli solig och med temperaturer på runt 30 grader. Det känns självklart att hoppa på buss 333 som tar mig från centrala Sydney ut till Bondi, platsen som är känd för sin fina strand.
Men innan jag tar ett dopp i det salta vattnet är det något annat jag vill göra. Så jag tittar längtansfullt ut genom fönstret medan bussen passerar stranden, motstår frestelsen att hoppa av och åker istället med till slutstationen för att komma närmare mitt mål. Varför hoppar jag från aboriginernas historia till mitt besök i Bondi? Jo för att jag ska se aboriginska hällristningar.

När jag är framme kan jag knappt tro att jag kommit rätt. På min egna sida kusten med sina klippor och vackra vyer, och framför mig en stor golfbana. Men jag ser också ett litet område med rep omkring, och där är det.

Eorastammen skapade hällristningarna genom att hacka med spetsiga stenar för cirka 2000 år sedan. Dom upptäcktes år 1899 då det fanns 85 figurer på tre separata, närliggande områden. Idag finns bara ett av områdena kvar med hällristningar som går att tyda.
1964 fylldes dom i efter ett beslut av lokalstyrelsen, för att bevara dom.
Mycket är bortnött och en del täckt med sand som jag såklart låter ligga även om jag gärna sett vad som döljs där under. Närheten till havet och fisket gör att det känns självklart med inristningar av fiskar. På nedersta bilden är en man inristad, och bakom en kängurusvans.

Det i mina ögon ett fantastiskt stycke historia och jag kan inte förstå hur det kan få vara så anonymt. Inga skyltar som visar vägen, ingen skylt vid sevärdheten som förklarar historian eller vad figurerna föreställer utan det har jag fått söka upp på nätet.

Jag promenerar tillbaka ner mot stranden, kastar en längtansfull blick… men det är inte riktigt dags än.
Hoppas att ni vill hänga med i nästa inlägg också. Då ska jag se mer av Bondi, och äntligen få mitt efterlängtade strandhäng.