Det jag inte skrev i förra inlägget var vilket drama resan inleddes med. Det började redan på Landvetter med ett ”Ursäkta, men jag kan inte checka in dig för det står att din mellanlandning i Kuala Lumpur överstiger 8 timmar”. Jag förstår fortfarande inte varför det skulle vara ett problem, men efter väntan och några telefonsamtal kunde jag checkas in. Min resväska kunde dock inte checkas in hela vägen till Sydney utan den var jag tvungen att hämta från bandet i Kuala Lumpur och sedan checka in där. Vilket visade sig vara tur.

I Kuala Lumpur dök min resväska upp och jag skulle öppna upp låset, men det fanns inget lås. Det var en rejäl öppning, som tur var så pass tunn att inget borde ha ramlat ut. Så istället för att se staden hade jag fått vänta på väskan och behövde leta upp rätt avdelning för att få hjälp. En man tittade förvånat på min väska och undrade hur det gått till. Och det hade jag ju inget svar på. Han kom ut med en jättefin, ny resväska till mig, som t.o.m matchar mitt handbagage bättre än min förra.

Men det var inte slut där. För när jag tagit mig ut till ankomsthallen insåg jag efter ett tag att jackan var borta, antagligen där jag fick min väska. Och mobilen låg i jackfickan. Efter att ha gett vakten en förklaring kom jag in, hittade jackan och kunde äntligen åka in till Kuala Lumpur, totalt utmattad.

Men sen flöt allt på bra och jag kunde ta mina första steg i Sydney med allt i behåll. Sydney i all ära, men det var Australiens djurliv jag var mest nyfiken på, och hoppades få se åtminstone en liten del av. Det ledde till två guidade utflykter.

Den ena var helt inriktad på djurlivet, och på den fick vi kikare vilket verkligen förgyllde utflykten. För vi såg en hel del djur på avstånd, som emuerna nedan. Det blev en utflykt då inte många bilder togs men som tack vara kikaren blev minnesvärd för mig då jag kunde se emuer, känguru, olika arter av papegojor och kakaduor på ”nära håll”.

Middagen åt vi på ett riktigt mysigt ställe i den lilla staden Berrima där många lokalbor hängde. Den med skarp blick kan se på skylten att det etablerades redan 1834.

Efter middagen gick vi längs en flod där kakaduorna skränade högt. Där höll vi utkik efter näbbdjur eller vad som nu skulle möta oss. Vi såg en vacker ödleart som i Australien kallas för water dragon.

När mörkret lade sig började vi lysa i träden med rött ljus i hopp om att se pungrävar. Dom har svårare att se rött ljus och därmed störs dom mindre av det. Vi såg tre stycken, och än en gång fick jag användning för kikaren så att jag fick se deras söta ansikten.

Den andra utflykten inleddes med några andra stopp, som jag ska ta upp i ett annat inlägg. Efter dessa stopp ankom vi till Kangaroo Valley där vi åt vår middag på The Friendly Inn. Staden levde upp till sitt namn, för i närheten såg vi flera grupper av känguru på avstånd.

När det började skymma ankom vi till nästa stopp, och snart fick vi se en ljuvlig varelse-en vombat. Vi stötte på flera vombats och en grupp känguru. En vombat kliade sin runda bak mot en stolpe, vilket egentligen var bland det sötaste jag sett. Tyvärr fick vi veta att kvalster är vanligt hos vombats, och då blir ju deras regelbundna kliande inte lika gulligt. Men alltså, vilka djur! Och så fina möten då det skedde på djurens villkor. Ville dom gå undan fanns det utrymme för det, och vi fick såklart inte röra dom. När mörkret lagt sig gick vi tillbaka till bilen för att ta oss tillbaka till Sydney, och hörde en grupp av kookaburra uppe i träden. Deras läte lät som höga gapskratt, och jag hade själv svårt att hålla mig för skratt. Jag kände mig lite besviken över att jag inte fick en bild på en sådan, men ändå jättenöjd med kvällen.

I en park i Sydney kom jag även nära fågellivet. Det började med en kakadua på avstånd som jag satte mig ner för att studera. Den kom närmare, flera kakaduor anslöt och sedan ytterligare en art.

Jag såg även gott om ibis i Sydneys parker.

Och slutligen under min sista dag i Sydney, lite mer drama. Jag sitter i parken och äter en bit äpplepaj när jag plötsligt känner hur den flyger ur min hand. Jag tittar mig förbryllat omkring. Intill mig på min högra sida sitter den skyldiga, fågeln jag så gärna ville få en bild på. En kookaburra. Det var väl värt en förlorad äppelpaj.