Ännu ett inlägg från Tokyo. Mellan områdena Shinjuku och Shibuya ligger Yoyogiparken som är en fridfull oas i storstaden. Välkommen in genom en av portarna.

Inne i parken ligger en av Tokyos stora sevärdheter- Meijitemplet, och i närheten av det besökte jag festivalen som hölls till Meijis ära.
Jag skrev lite kort om Meiji i ett av inläggen om samurajhusen i Sakura men nu ska jag berätta mer om honom och Edo-periodens slut.

Under Edoperioden styrdes Japan av en samurajklan vid namn Tokugawa. Landet var en militär diktatur där shogunen var högsta ledaren.
Under den perioden, i över tvåhundra års tid, var Japan nästan isolerat från resten av världen. På det sättet ökade shogunen sin möjlighet att behålla makten. Inga nya idèer eller moderna vapen kom in i landet så samurajklassen kunde fortsätta styra utrustade med svärd och båge. Länsherrarna med sina egna samurajarmèer som kunde utgöra ett hot mot shogunen tvingades ha en bostad i shogunatets huvudstaden Edo(dagens Tokyo) där dom skulle spendera flera månader om året. När dom återvände hem tvingades dom lämna sina familjer kvar i Edo, som gisslan som shogunen skulle döda om länsherren gjorde uppror.
Fred rådde under dessa år och shogunen satt tryggt på makten.

Men år 1853 anlände den amerikanska kommendören Matthew C. Perry med en flotta och satte press på Japan att öppna upp sig för omvärlden.
Amerikanerna visade upp sina krigsfartyg med kanoner, och shogunen insåg att japanerna inte hade en chans mot amerikanerna eller något land i västvärlden med sin föråldrade militära utrustning. Han hade inget annat val än att ge efter för kravet, öppna upp landet och hoppas att det inte skulle sluta med att Japan koloniserades.
Det gjorde många samurajer missnöjda. Dom mördade utländska handelsmän och shogunatets ämbetsmän i protest, och önskade att kejsaren skulle återta makten. Den kejsaren var Mutsuhito, även kallad Meiji.

1868 eskalerade missnöjet till ett inbördeskrig, Boshinkriget där shogunatets armè slogs mot kejsarens. Året därpå var kriget över och dom kejsartrogna stod som segrare.
Meiji fick makten, döpte om staden Edo till Tokyo och utsåg den till kejserlig huvudstad.

Meiji började förändra landet, men inte på det sätt en del av samurajerna hoppats på. Landet isolerades inte igen utan moderniseringen fortsatte. 1873 fråntogs samurajerna alla sina privilegier. Klassystemet där dom stått högst i rang avskaffades. Dom fick bara bära vapen om dom ingick i armèn, som tidigare bara bestått av samurajer men efter Meijirestaurationen bestod av värnpliktiga från olika samhällsklasser.
En samuraj som var missnöjd med utvecklingen var Saigo Takamori. Han hade varit befälhavare över kejsarens armè i Boshinkriget men vände sig nu emot honom. 1877 samlade han samurajer från området Satsuma och tillsammans gjorde dom uppror. Upproret krossades av regeringen och Takamori ska ha begått självmord.
Trots upproret sågs han av många som en hjälte för att han var så principfast och 1898 restes en staty av honom i Uenoparken i Tokyo. Han sågs som ”Den sista samurajen”, en filmtitel ni kanske känner igen? Takamori är förebilden till huvudrollen.

Meijirestaurationen fortsatte vilket innebar att Japan industrialiserades och blev en militär stormakt. Meiji skapade ett modernt land där meriter blev viktigare än vilken familj man var född i. Med det i åtanke förstår man varför han tillägnats ett tempel.

Templet invigdes 1920 men likt många andra byggnader fick den byggas upp igen efter bombningarna under Andra Världskriget.
Något av det mest intressanta med att besöka shinto-tempel tyckte jag var att se alla symboler, och förstå varför det var där och vad det användes till.
Dessa votivtavlor av trä kallas ema, vilket betyder ”bild på en häst”. Förr donerades hästar till templen då dom sågs som gudomliga budbärare. Det var såklart väldigt dyrt, så fattigare folk började istället donera hästfigurer eller trätavlor med en bild på en häst, vilket var föregångaren till dessa votivtavlor. 1972 hittades en ema under en arkeologisk utgrävning som tros härstamma från Nara-perioden, vilken pågick år 710-794. Så det är en väldigt gammal tradition.

Dagens tavlor har ett motiv på ena sidan, varje tempel har sitt eget. På andra sidan skriver man en bön eller önskan och hänger sedan upp tavlan. Varje morgon utför prästerna en ritual där tavlorna skänks till gudarna innan dom bränns upp.

Repet på bilden nedanför med sina shide av papper markerar gränsen mellan det dagliga livet och det heliga, samt skyddar mot onda andar.
Dessa heliga träd planterades år 1920 och representerar ett långt, lyckligt äktenskap.
Två träd som vuxit, åldrats och stått sida vid sida år efter år. En riktigt fin symbolik.

En bit ifrån parken hittar jag en butik som passar att avsluta inlägget med. För nu är det bara en arbetsvecka kvar innan jag sätter mig på planet mot just Istanbul. Där blir det en hotellnatt innan jag reser vidare mot Kuala Lumpur och Sydney.