En av mina önskningar när jag besökte Tokyo var att se sumobrottning. Det pågick inga tävlingar under mitt besök så jag började titta igenom olika turer där stallen tog emot besökare under träningen. Tur efter tur med bilder på män iklädda det traditionella bältet och med chonmage, frisyren med tofs som sumobrottare har. Jag tvekade när jag tittade igenom tiderna och såg att dom var på morgonen. Då ville jag helst ta till vara på dagsljuset och vara ute och fota. Och skulle jag bli uttråkad av att se 1,5 timme av uppvärmning, stretchning och träning? Var det något för mig verkligen? Men mitt ihärdiga letande gav resultat och jag hittade något som kändes helt rätt, och som hade en plats kvar-boka!

Den sena starttiden har gjort att jag haft hela dagen på mig att besöka Narai och Shiojiri som jag har skrivit om tidigare. Det utlovade regnet som hållit sig undan under dagen började komma på väg tillbaka till Tokyo. Från tågstationen tar jag metron bort till Asakusa, och när jag kliver upp på marknivå igen ser jag att regnet vräker ner. Perfekt inomhus-väder. Med mitt paraply som skydd tar jag mig till Asakusa Sumo Club. Där blir jag och resten av deltagarna placerade vid våra platser och serveras måltiden som ingår i turens pris.
Chanko-nabe, kycklinggrytan som sumobrottare ofta äter, är lite väl smaklös för mig, men värmer och mättar mig ändå. Förutom den serveras vi friterad kyckling, en bit med sushiris och tofu, bönor samt dessert, varav den ena till min glädje smakar grönt te.
Till måltiden får man en gratis dryck som beställs via qr-kod, och man får såklart beställa in mer och betala för det.

Scenen intas av en engelsktalande värd som hälsar oss välkomna och skämtar om att kyckling är sumobrottarnas favoritdjur. Varför? Den har bara sina två fötter i marken.
Nu vidrör ju förvisso kycklingens näbb marken ibland, men poängen framgår ändå- Sumo går ut på att inte vidröra marken med annat än fotsulorna, och hålla sig inne i ringen-annars förlorar man.

Showen börjar med en geisha som elegant rör sig till traditionell japansk musik. En av anledningarna till att jag valde denna tur var för att få uppleva både geisha och sumobrottare. En rejäl dos japansk kultur på en kväll.

Efter det är det dags att välkomna brottarna Asanobori och Asanokuma. I showen deltar pensionerade sumobrottare och den blandar fakta med humor. Så detta är inte något för den som vill uppleva mer seriös sumobrottning, utan det är för den som vill lära, heja och skratta. Min sida ska heja på Asanokuma ikväll. Som ni ser är den traditionella tofsen borta hos båda. När en sumobrottare pensioneras genomförs en ceremoniell avklippning av tofsen.

Redan år 23 f. Kr ska den första matchen av föregångaren till sumobrottning ha ägt rum. Fram till den japanska medeltiden, som inleddes år 1185, pågick matchen tills en vinnaren dödade sin motståndare.
Dagens sumobrottning utvecklades under Edo-perioden och har knappt förändrats sen dess.
Professionella brottare bor i sk. stall där hierarkin är tydlig, precis som i samhället under Edo-perioden. När dom inte tränar eller tävlar måste dom bära traditionella kläder, även denna klädsel anpassas efter deras rang.

Sporten innehåller ritualer från Shinto-religionen. Här kastar sumobrottarna in salt i ringen, som kallas dohyo, för att rena den från onda andar innan matchen.

Sumobrottarnas dräkt kallas mawashi och består av ett cirka 9 meter långt och 80 centimeter brett bälte. Även detta bälte skiljer sig åt beroende på brottarens rang. Dom högre rankade bär bälten i silke och i olika färger. Dom med lägre rang får bära svart bomull.

Asanobori ”råkar” snurra av Asanokumas bälte vilket leder till skratt. Sedan får vi se hur bältet viras på och sätts fast i bak.

Dags för några deltagare att utmana sumobrottarna. Medan dom frivilliga försvinner för att byta om får resten av oss ställa frågor till Asanokuma och Asanobori.
Asanokuma berättar att han började träna sumobrottning redan som 6-åring och att han tränar 6 timmar varje dag. Vi samlas även runt ringen för att ta var sin näve salt och kasta det, tillsammans renar vi ringen.

Deltagarna är iklädda sina sumodräkter och är redo för kamp. En efter en kommer dom upp på scenen, får svara på lite frågor och sedan bestämma vem dom vill möta. Givetvis ska ringen renas med salt inför varje match, och ritualen med stampandet får inte glömmas bort.

Brottarna håller såklart igen men jag imponeras ändå av vilken strid deltagarna bjuder på. Matcherna känns spännande och vi alla hejar på.

Och slutligen intar en tjej scenen. Asanobori låtsas gömma sig bakom skynket medan Asanokuma flyr upp och sätter sig på hennes plats för att försöka smälta in i publiken, vilket värden kallar ”worst Where`s Waldo ever”.
Det blir Asanokuma som får möta henne, och som vi skrattar åt hennes dräkt. Vi skrattade redan när hon satte sig i publiken för att vänta på sin tur, vilket var nästan omöjligt med dräkten.
Asanokuma är såklart en gentleman och låter henne vinna.

Showen är slut och jag förstår inte hur två timmar har kunnat gå så fort, ett tydligt tecken på att jag inte har haft tråkigt.
Den som vill får stanna för att låta sig fotas med brottarna och geishan. På väg ut får man en goodie-bag i kassan. Det mesta känns lite krimskrams som bara är reklam för företaget, men tygpåsen tycker jag mycket om och tar med hem.

Ut i regnet igen, upp med paraplyet och dags att ta mig tillbaka till hotellet. Fullt fokus tills plötsligt… ”Oooh, kobe-biff på spett”. Jag är inte hungrig efter kycklinggrytan men nog finns det plats över för ett spett. Och att smaka kobe-biff för första gången i en färgglad restaurang lockar ju mer än regnet. Efter den jättegoda biffen fortsätter jag tillbaka mot mitt hotellrum och försöker ta in alla fantastiska minnen den här dagen gett.