Innan Panamakanalen byggdes 1914 var Magellans Sund i södra Chile det säkraste sättet att ta sig mellan Stilla Havet och Atlanten, vilket gjorde att Valparaiso var en stor, viktig hamnstad. Idag är det annat som lockar hit folk. Att det invandrat en hel del europèer märks. Jag reagerar framförallt på arkitekturen här och i Viña del Mar. Längs vägen passerar vi slottslikande byggnader som ser ut att höra hemma i Tyskland. Men det Valparaiso är mest känt för är sin street-art och färgglada byggnader. Det har jag förvisso redan sett en hel del av i Santiago, men det här är ändå på en annan nivå och därmed något jag absolut inte vill missa.

Vi kliver ur bilen och jag inser snart att jag inte kommer köras från ställe till ställe som jag fruktat utan jag ska få vandra genom staden med guiden, som bor i Valparaiso. Perfekt ju.
Som ni kommer se är större delen av stadens byggnader uppbyggda på någon av stadens 42 kullar. Så det är mycket upp- och nedför. Ett bra träningspass för benen.

Guiden och jag har börjat komma så pass bra överens att vår relation börjar påminna om den jag har med vissa kollegor- en jargong som är hård men hjärtlig.
Jag har avvikit från hans rutt för stunden för att jag vill gå och titta på en sidogata. Jag kommer tillbaka och förklarar att jag såg ett färgglatt hus som jag ville fota.
-Det finns bara färgglada hus här.
-Ja men det var ju just det som jag ville fota!

Sedan anklagar han mig på skoj för att ha förstört hans rutt innan vi går vidare. Och jag erkände aldrig att det färgglada ”måste-huset” inte var så speciellt som jag trodde utan bilden på det raderades.
Så vår relation är bra och staden är om möjligt ännu bättre än jag trodde.

Hur pass farlig är staden då? Jag berättar för min guide att taxichauffören kallat Valparaiso för ”peligroso” men min guide anser att Santiago är värre. Jag känner mig trygg med guiden som vet vilka områden som bör undvikas, och dessutom hittar i labyrinten av gator.

Vi tar oss nedåt för att luncha. Jag är tråkigt nog inte förtjust i skaldjur och äter bara få sorters fisk som då måste vara filè. Det tar emot att vara i en kuststad och be om att äta kött, men men…
Guiden tar mig till en restaurang där det bara verkar sitta chilenare. Ingen turistfälla alltså. Där beställer vi var sin kötträtt och jag får ta en bit av hans kött. Jag älskar sådana lunchsällskap som låter en provsmaka.
Han har beställt Mechada vilket är ett ord jag känner igen. Jag har tidigare köpt en empanada som var fylld med mechada, utan att veta vad det var. Nu får jag veta att det är kött som tillagats länge, så det är hur mört som helst. Själv får jag in en köttbit med stekt potatis, och ovanpå ett stekt ägg.
Lunchen ska egentligen inte ingå i turens pris men eftersom jag betalar fullt pris för turen men struntat i vinprovningen så betalar guiden för min lunch.

Från restaurangen går vi ner till hamnen för en båttur. På väg ut mot havet passerar vi ett sjölejon som tar en siesta. Jag börjar drömma om att ta hem honom. Han ska heta Lillen. Tänk att få ligga i sängen med armen om denne sötnosen. Fast fiskandedräkten måste bort. Kan man lära ett sjölejon att använda Flux munskölj tro?
Min guide sa att dom låter som Chewbacca. Undrar om grannarna hade haft överseende med det?

När vi åkt i land igen, och jag ”åååh:at” ytterligare en gång över ett sjölejon som sitter på bryggan och njuter av solen, så passerar vi Plaza Sotomayor och dess marknad. Vi tar ett par bergbanor för att slippa gå upp hela vägen till bilen och det känns både kul och läskigt att åka så brant uppför.
När vi går på gatan pekar min guide ner mot asfalten där det målats några vita myror. Vi går i samma riktning som dom och stöter snart på ytterligare några målade myror som vi följer, och ytterligare några fler. Vart leder dom? Jo, till en godisbutik. Jag andas in den söta doften men avstår från att gå in och köpa något.

Vi lämnar staden och stannar till för en sista havsutsikt innan vi åker tillbaka mot Santiago. En bit ifrån Valparaiso ser jag en liten brand på avstånd men jag tänker att dom väl har den under kontroll. Det ser ut ungefär som på hösten när folk eldar löv, den storleken.
Ovetande att jag några dagar senare skulle få se bilder i svensk media på hur himmeln över kuststäderna var täckt med rök från skogsbränder.